Oh, Baby – I Like it Raw

Lördag 22:a december - Good vs. Evil
I en galax långt, långt borta…
Krig! Den mörka sidan anförd av Darth Fredrik och hans elaka acidtechno tar sig an Rebellerna ledda av Oscar-Wan Kenobis glada & funkiga minimaltoner.

Kom som du är/utklädd/uppklädd/nerklädd till Technomaskeraden nu på lördag. All form av utklädnad uppskattas. Representera planeten Tellus eller en far away galaxy, indian, klubbkid, indier, cowboy, katt, stormtrooper, jurist, copywriter, astronaut eller valfri handsfreeman… Roligt för alla!

Plats: C/O-Bar @ Jeriko
När: 22:a December
Tid: 23-03
Pris: 50 kronor (25kr innan tolv)
Djs: Oscar Villata (Oh, Baby I Like It Raw/Versus) & Sweet Fred (The Rumble)
Vad: Technomaskeraden
Musik: Rebellisk vs. Imperialistisk techno
Utklädnad: Valfri
Fint pris: För bästa utklädnad

T.O.K - Represent

Johanna Karlsson from a website and magazine nearby, listar 2007.

Årets bästa låtar i ordning
1. Daville & Marcia Griffith - All My Life
2. Cos/Mes - Build The Band
3. TOK - I’m Never Coming Down
4. The Clash - Straight To Hell
5. Tami Chynn - Sweet Love
6. Gyptian - Beautiful Lady
7. Baby Oliver - Primetime Ps. inte säker på hur nyskriven den är.
8. Alaine - Sacrifice
9. Nina Sky - Loving You
10. Delly Ranks & Christini - You’re So Young

Årets sämsta låtar i ordning
1. Justice - D.A.N.C.E

Årets bästa låt år 2006
Ne-Yo - Sexy Love

Var årets bästa låt bättre än 2006 års bästa låt?
- Nej.

Vintern har kommit till Malmö och det enda som hjälper är drömmen om dubbiga, gubbiga Jamaicanska sjutumssinglar.

Det var säkert några av er som hade hoppats på att jag skulle ägna de här spalterna till att skriva något sammanfattande om 2007. Men det tänker jag inte göra. Jag är så innerligt trött just nu, trött på att höra min egen röst eka och trött på Malmös uteliv.

Den senaste tiden har flera utekvällar slutat med att jag dragit upp täcket långt över öronen och stängt in mig i lägenheten med gamla jamaicanska dubhjältar som Augustus Pablo, Keith Hudson och Dr Alimantado som enda sällskap. Tolka mig inte fel nu. Regionens uteliv är fortfarande förträffligt. Det finns 367 valmöjligheter varje natt men just nu är det inte vad jag behöver.

Ge mig en liten bar, ett ensamt bord i ett hörn och någon tjomme som kastar ner en låda repiga reggaesinglar i helvetesgapet och jag är jättenöjd.

Någon vis människa förklarade en gång att dub handlar om utrymme. Om att lyfta fram de mest väsentliga delarna av en låt för att ge dem chans att andas. Aldrig tidigare har det känts mer angeläget med luft. Att skala bort och ignorera allt som inte betyder något är den enda utvägen om vi inte vill gå under i en överdos av intryck och information.

I mitten av november hade den brasilianska filmaren Bruno Natal världspremiär för sin dokumentär Dub Echoes. Med hjälp av en diger samling jamaicanska farbröder och en bunt engelska 90-talsikoner berättar han hur genren påverkat dagens musik. Om inte King Tubby och andra dubpionjärer från början av 70-talet solat upp en massa reggaeinstrumentaler bland molnen hade vi förmodligen aldrig fått chans att lyssna på genrer som drum & bass, disco, house och definitivt inga nymoderniteter som dubstep och nydisco.

Även om Bruno Natal inkluderar några av dubstepgenrens största namn känns valet av intervjuobjekt väldigt mossigt. Vad triphopcelebriteter och andra rester från 90-talet har att säga om dub känns bara ointressant med tanke hur uppenbart genren påverkan betydligt mer aktuella namn - till exempel danska technostjärnan Trentemøller, tyskchilenska minimalknapraren Ricardo Villalobos och norska discotjusaren Todd Terje. Dub har helt enkelt varit den gemensamma nämnaren för all dansmusik som inte medvetet ansträngt sig för att verka pantad de senaste åren.

I frankrike häckar ett trevligt litet coverband som kallar sig The Dynamics. Den senaste tiden har de radat upp en fin samling sjutumssinglar med reggae- och dubversioner av diverse dansgolvsstandards. På debutalbumet ”Version Excursions” som släpptes i oktober har de rökt ner dryga dussinet favoriter från soul- och rockhistorien.

Jag tillbringade hela hösten med att drömma om att någon skulle boka The Dynamics till Sverige. Ett tag var jag så desperat att jag till och med var på väg att flyga hit dem själv. Men det blev aldrig av. Även en världsfrånvänd optimist som jag tvingades inse att det är svårt att få någon ekonomi i att boka ett okänt franskt coverband med endast en handfull singlar i bagaget.

Med ett album att luta sig mot kan det förhoppningsvis bli en ändring på det. Tills dess tänker jag hålla utkik efter Erik Rosenberg eller Mr Jims sessioner vid skivspelarna på Metro i Malmö. Ja, förutsatt att inte Palle Tenfalk gräver upp den där ekoboxen ur tomtesäcken och har uppesittarafton på Tempo med en hög Johnny Cash-plattor i famnen.

Men det vore kanske att hoppas lite för mycket.

Tidigare publicerad i Rodeo

Augustus Pablo - Pablo In Dub (från debutalbumet “This is Augustus Pablo)

Dr Alimantado - Ride On (från albumet “The Best Dressed Chicken In Town”)

Keith Hudson - Michael Talbot Affair (från albumet “Pick A Dub”)

Sist upp för backen är en skit! Londons original disco rudeboy Ashley Beedle från Ballistic Brothers och X-Press 2 försäsongstränar med Kate Bush.

Kate Bush - Running Up that Hill (Ashley Beedle Edit)

Jag kidnappade den här från Disco Belle precis. Basgången som dyker upp efter 1.31 lär få öronen att fladdra värra än Dumbo.

Hot Chip - Ready for the Floor (Jesse Rose Remix)

Förra veckan pratade jag med Johan Söderman som nyligen doktorerat på Malmö Musikhögskola inom hiphoppedagogik. Han sa en del intressanta saker. Bland annat ser han det som självklart att Tupac är en lika stor lyriker som Bob Dylan och jämför Petter med Martin Luther. Doktorsavhandlingen finns för övrigt att köpa som bok av Malmö Musikhögskola för den som vill göra det. Artikeln finns på Sydsvenskan-webben.

I Sydsvenskan i söndags intervjuade jag Martin “Bauri” Abrahamsson och Thomas Jaldemark i lokala technodårarna Donk Boys. Ni hittar den artikeln här. Mer om Donk Boys hittar ni på deras Myspace.

Någon som kan uppdatera mig om vad som hänt med Clit Spit?

Det finns hjältar och det finns HJÄLTAR. Jesse Rose var inte bara den bästa DJ jag hört i år - ruskigt duktig tekniskt och knivskarp avvägning mellan kolsvart tysk technominimalist och utflippad brittisk househulilganism - utan en väldigt sympatisk snubbe.

När jag och Oscar vek ihop kepsen vid fyrasnåret och snuvade våra gäster på efterfestkonfekten samlade Jesse Rose med hjälp av Drama-Dan (vem annars?) ihop ett stadigt entourage på 20 personer som han bjöd hem till sitt lilla hotellrum. Väl där såg han till att snabbt fixa fram två flaskor vodka.

När vi hämtade upp honom vid lunch dagen efter för att skjutsa honom till flyget frågade vi om det var en bra efterfest.

- Ja, det var grymt. De sista gick för en timme sen.

Killen hade inte sovit en sekund när han klev in i taxin.

Efter nyår drar han iväg på turné med sin klubb/skivbolag Made To Play. I mars kommer han till Köpenhamn så håll ögonen öppna för det.

Fredagens Oh, Baby var alltså det sista för i år. Mycket stort tack till alla er som kommit till alla kvällar och gjort 2007 till ett helt fantastiskt år. Nu tar vi en lång semester från Oh, Baby. Som det ser ut nu kommer vi inte tillbaka förrän i februari någon gång.