Varje gång vi i Malmö har kaxat upp oss om grymma gäster på ingång kommer det någon klubb i Stockholm och Göteborg och ser till att vi kommer ner på jorden. Grymma båtklubben StyrbordBadbord som vi gästade för några veckor sen har redan hunnit bocka av Todd Terje med flera sen de öppnade i början av oktober. Novemberprogramet är inte av denna värld. Vad sägs om (i urval):
2 Nov - Baby G (Eskimo) Baby G är ena halvan av L.S.B. (Känner ni inte till dem kan säkert Emil Broomé eller någon annan i Stephen Hawking-gänget berätta vilka de är)
10 Nov - Sönke från Serious Party.
17 Nov - Rune Lindbaek
23 Nov - RUB N TUG& DJ KAOS (Kitsuné/Rong Music)
24 Nov - Mark E
30 Nov - Kenny Dixon JR alias MOODYMANN
Vi Malmö väntar tills december innan vi kontrar med ett liknande utbud.
Brittiska sångaren Chas Jankel var till en början mest känd som medlem i funk/new wavegruppen Ian Dury & The Blockheads. Men vid sidan av gruppen har han i över 25 år haft en parallellt liv på discogolv över hela världen. Det är också förklaringen till att hans bästa material precis har återutgetts på läskigt tuffa brittiska rockdiscobolaget Tirk.
Diamanten i Chas Jankels discophrenia är megahiten “Glad To Know You” från andra soloskivan “Chasanova”. Egentligen är “Glad To Know You” ingen revolutionerande låt eller unik produktion rent musikaliskt. Den låter snarare som mycket annat av den glada disco som letade sig upp på topplistorna i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Skillnaden är att det inte är en gospelskolad amerikansk soulsångare som sjunger utan en discokåt britt och det är det som gör den så fantastisk. För det som fattas i röstresurser kompenseras tiogånger om med entusiasm, nyfikenhet och glädje över att ha kommit ur ur discogarderoben.
“Glad To Know You” är britternas starkaste bidrag till discohistorien någonsin och välförkänt fyra på Discophrenialistan hösten 2007.
Harold Melvin & The Blue Notes med sångaren Teddy Pendergrass i spetsen var en av Philllysoulens allra främsta vokalgrupper. På bolaget Philadelphia International skrev de under 70-talets första hälft in sig i musikhistoriens hall of fame för alltid med upplyftande anthems som “Don’t Leave Me This Way”, “Bad Luck” och “Wake Up Everybody”. Men frågan är om inte den här inspelningen från 1979, när de lämnat bolaget och Teddy Pendergrass gått vidare för en solokarriär, är gruppens allra främsta. Vi kan då inte tänka oss någon bättre sistadansen låt än Prayin’. Kristen handklappsdisco när den är som allra bäst.
En av de största likheterna mellan house och disco är att du är tvungen att lusläsa det finstilta för att inte bli vilse bland etiktter och okända artistnamn. Om Debby Blackwell vet vi verkligen ingenting. Enligt Discogs.com släppte hon bara en till tolva innan hon lämnade dansgolvet. “Once You Got Me Going” skulle kunnat vara en tillfällig lyckoträff men den som tittar noggranare på etiketten hittar några av discons största namn.
Under 80-talet låg producentparet Bob och Lola Blank bakom mängder av anthems i gränslandet av disco och boogie. Låtskrivaren Leroy Burgess, har ett minst lika förstklassigt CV med några av tjockaste discoburgarna genom tiderna på sitt samvete.
Med sin fläskiga bas, sluggande pianoackord och joddlande vokaler är “Once You Got Me Going” själva defintionen av det som jänkarna kallade garage innan britterna kidnappade namnet. Disco för tungviktare.
Cellisten och låtskrivaren Arthur Russell slutade aldrig att drömma om den perfekta poplåten. Så fort han fick den där stora hitten skulle han betala tillbaka allt till pojkvännen Tom Lee som försörjt honom under alla år.
På sätt och vis var Arthur Russell en perfekt karikatyr av det missförstådda geniet. Alldeles för ambitiös och noggrann för sitt eget bästa, alldeles för smart och analytiskt för att vara i fas med omgivningen. Hans i avant garde-discokretsar klassiska “Let’s Go Swimming” finns exempelvis utspridd på tjugo kassetter i närmast snarlika tagningar. Ingen som klockar under 4.50 vilket förstås även idag är alldeles för långt för en poplåt.
Loose Joints var ett discoprojekt bestående av Arthur Russell och discjockeyn Steve D’Aquisto. Gruppen är mest känd för bögklassikern “Is It All Over My Face” som Larry Levan odödligförklarade med en klassisk remix 1980.
“Is It All Over My Face” blev det närmaste Arthur Russell kom en crossoverhit men det är i “Tell You (Today)” som gavs ut tre år senare hans popambitioner syns klarast. Låten börjar i och för sig som en ganska ordinär discolåt men efter 3.40 börjar den sakta förändras och bli mer och mer pop. När Arthur Russells karaktäristiska stämma bryter av allt efter 4.10 övergår allt snabbt i pur eufori.
Under inspelningen förstod han förmodligen inte själv att den kommande dryga minuten, det varar inte längre, skulle vara det närmaste han kom den där klassiska pophitten han aldrig slutade att drömma om.
En av de tuffaste dancehall-rytmerna just nu är utan tvekan 2070. Den som vill höra en massa Jamaicanska galenpannor gå nötter över ett gammalt discobeat kan göra det på Boomwahdis som smackat ihop ett medley på rytmen.
När discon genomgick en pånyttfödelse i slutet av 90-talet skedde det med sådan kraft att man nästan började tro att namn som Tee Scott, Francis Grasso och Walter Gibbons tillhörde grundkursen i musikkunskap. Sturekompaniet i Stockholm hade Paradise Garage-kvällar och discodårarna på Nuphonic (nuvarnade Tirk records) var hetare än Diplo och Booka Shade tillsammans.
Mycket av det nya intresset för disco kunde härledas till en mixskiva som en då relativt okänd Paris-DJ gjorde för brittiska musiktidningen Mixmag. På skivan “Monisueur Dimitri’s De-luxe House of Funk” snitslade Dimitri From Paris upp en mer organisk koppling mellan disco och samtida house än den landsmännen Daft Punk tidigare demostrerat med sin sampler. I Dimitri From Paris händer blev allt till disco.
Dimitri From Paris har alltid varit så mycket mer DJ än producent. Hans mixskivor, samlingar och omarbetningar av gamla discorariteter har alltid varit mycket intressantare än hans egna produktioner. Inom discon finns det en lång tradition av att omarbeta och hotta upp sina egna favoritlåtar. Den moderna remixkulturen började mer eller mindre med att disco-DJs klippte och klistrade med nagellack, tejp och rullbandspelare för att putsa till sina favoritlåtar.
Love Committee är ett av de tydligaste exemplen på kopplingen mellan disco och ren och skär gospel. “Just As Long As I Got You” släpptes ursprungligen 1978 som B-sida till singeln “Law & Order” men genom åren växte den till att bli gruppens kanske största låt. Originalinspelningen av ”Just As Long As I Got You” är fantastisk som den är men det är den här tolkningen av Dimitri From Paris som är den ultimata. Låten finns inkluderad på den utmärkta samlingen/mixskivan “Disco Forever” som gavs ut av brittiska skivbolaget BBE.
Som i alla bra edits lyckas Dimitri From Paris precis som en bra kock lyfta fram och presentera de mest välsmakande av ingredienserna av låten på ett ännu bättre sätt.
I tider när hårddisken fullständigt proppas igen av egensnickrade sovrumsedits av minst sagt varierande kvalité är omarbetningen av Love Committee en påminnelse om hur bra det skulle kunna vara.
Sen någon vecka tillbaka har jag hoppat in på Sydsvenskans nöjesredaktion vilket är orsaken att jag inte publicerat så många texter här den sista tiden. Som fastanställd är det som bekant inte bara att tjoffa upp det man uträttar under arbetsdagen på nätet hur som helst. Men det går att hitta några texter på sydsvenskanwebben för den som är intresserad.
Här intervjuar jag technoproduceten Jean-Louis Huhta.
här drar jag paralleller mellan amerikanska ringtones-rappare och Kokobom-Ellinor (typ nästa “Boten Anna”.
Här skriver jag om Ne-Yos gratiskonsert på Triangeln 8 november.
Här intervjuar jag Mapei om hennes och Scotty The Blue Bunnys antijatelagkabaré.
Sen så har jag skrivit en kort grej om att Raakaa Iriscience från Dilated Peoples ska gästa kommande Loop Troop-plattan men den grejen hittar jag inte på nätet.
