Oh, Baby – I Like it Raw

Han knölade ner Freestyles ”Vill Ha Dig” i ett par skeva rullskridskor och stängde in Robbie Williams i ekokammaren när stora skivbolaget frågade efter en remix. Men mest av allt ser Stevie Kotey till att uppdatera det sena 70-talets öppensinnade disco till dagens dansgolv. Även om han inte vill erkänna det själv.

Lunchtid i England och halva London försöker återhämta sig från helgens musikkarneval i Notting Hill. Stevie Kotey försöker även att köra bil och göra en intervju på samma gång vilket han precis hinner förklara innan rösten försvinner i ett brus av dålig täckning och illa valda telefonplats från min sida.

I över tio år har Stevie Kotey under olika alias utgjort en av de viktigaste ekrarna på det moderna discohjul som bestämt fortsätter att snurra år efter år.

– Det är inte så att det vi gör är något nytt egentligen och jag vill inte begränsa mig och kategorisera det vi gör som en uppdatering av disco, house eller techno. Det är en så pass öppen marknad idag.

Som en del av kvartetten Chicken Lips ger han fortfarande ut discofierad house av olika slag. Men det är framförallt som boss för paraplyet Bear Entertainment och dess underetiketter han gjort tydligast avtryck de senaste åren. Koteys björnramar var tidiga med att omfamna norska disconauterna Todd Terje och Prins Thomas till exempel.

I likhet med många andra i det här hörnet av dansmusikvärlden är Stevie Kotey inte mycket för kategoriserande och teorier. Allt för många frågor om dubdiscopionjärer som Walter Gibbons har lett till ett ointresse för djupare och mer eftertänksam analys. Kanske just för att det, även om det inte låter som det stundtals, inte finns så mycket tankar och teorier bakom själva musiken.

– Det är inga stora hemligheter. Jag ville bara förändra lite och addera lite nya kryddor. Ungefär som att man skaffa en ny frisyr eller manikyr, svarar Kotey när jag frågar honom om skillnaden mellan hans senaste etikett Bear Funk Gold och det han gjort tidigare.

– Det är ingen skillnad musikaliskt. Jag ville bara att det skulle vara det bästa av det bästa, gräddan av Bear Funk.

Du måste berätta hur du kom på att du skulle göra en discoversion av Freestyle.
– Det var bara en edit jag gjorde. Jag hittade skivan på en loppmarknad och hade ingen aning om vad det var för grupp, haha. Det har folk berättat för mig först efteråt.

Men du hittade den i England alltså?
– Javisst. Det var väl förmodligen någon tillfälligt utvandrad svensk som inte kunde slita sig från sin Freestylesamling, haha.

Vilka? Stevie Kotey (UK), Speaker Junk (UK), Sankt Goran och Sweet Fred
När? Lördag 1 september 23-03.
Var? The Rumble, Inkonst i Malmö.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan/Dygnet Runt

Och så var hela albumet till slut ute på nätet då…

This is for sure the ace from Morgan Geist Unclassics mix-compilation from a couple of years back. A perfect party starter for the weekend.

Margueritas - Marguerita (Hot Edit)

Första gången jag hörde Mad Mats spela skivor var 13 december 1998 på Sten Sture i Uppsala. Det var en söndag och anledningen till att jag minns det så exakt var att jag hittade affischen när jag städade ur lägenheten förra veckan. Mad Mats har fostrat en hel generation svenska DJs. Att kalla honom inflytelserik är en klar underdrift. På lördag spelar vi skivor ihop på Jeriko.

I höst kör Raw Fusion igång för elfte året i rad. Hur har ni kunnat hålla på i så många år?
– Jag tror att den enkla sanningen till att klubben fortfarande är så populär är att vi är lika passionerade idag som vi var den där första dagen vi öppnade klubben, antagligen mer.

Vad är den största skillnaden mellan Raw Fusion idag och när ni startade?
– Om jag skulle nämna en sak är det nog att vi numera huserar på Mosebacke. Sturecompagniet, 1996-2000, var också bra men Mosebackes dansgolv är helt i en klass för sig inom Stockholms nattliv.

Ni har i alla år representerat en väldig bredd musikaliskt. Var någonstans i musikspektrat vistas ni helst idag?
– Bland ny, gammal och framtida dansmusik doppad i mörk choklad.

Vad är anledningen till att ni blandar så många genrer på klubben?
– Det är för att vi gillar det. Jag är ganska otålig själv. Om jag lyssnar på house i en hel vecka orkar jag inte höra någon mer house så veckan efter lyssnar jag kanske bara på latin. Nästa vecka är jag helt inne på afro. Veckan efter det är det hiphop och R&B. Klubben blir en smältdegel av vad jag har i skivhyllan hemma.

– Sen har vi kvällar där vi specialiserar oss enbart på exempelvis house eller retro, men för det mesta brukar det vara blandat. Det beror lite på vem som spelar. Vi brukar säga till de som kommer hit att de ska spela det de helst vill spela. Det är det som alla gäster förväntar sig och det är det som alla tycker är skönt med Raw Fusion, själva friheten. Alla som har några som helst ambitioner med att spela skivor vet att det blir allra bäst när man som DJ har utrymme att våga göra det som man vill göra.

Det är inte så att ni medvetet försöker binda ihop genrer?
– Nej, inte alls. Många DJs har förbestämt vilka plattor de ska spela en kväll. Vi bara packar ner skivorna. Jag vet aldrig vad jag ska spela innan. Det handlar väl egentligen mycket om att känna funken helt enkelt. Det handlar mycket om rytmer. Jag gillar att få den här undergroundkänslan.

Vad menar du med undergound?
– För mig är det något som känns nytt. Det kan vara gammal musik också men det ska inte vara något som känns sömnigt och utspelat. Att känslan känns ny. Det kan vara en gammal låt men att det inte känns som det vanliga.

För rent genremässigt gör ni ju ungefär samma sak idag som ni gjorde för tio år sedan.
– Jag tycker vi går djupare idag. Fast det beror mycket på stället. Det har blivit mer funkigt i och med flytten till Mosebacke. Förut kunde det vara mer bossa och lättare grejer. Nu är det mer rått men fortfarande väldigt melodiskt. Vi spelar till exempel mycket mer reggae- och dancehallinfluerade saker nu jämfört med tidigare. Det har även blivit mer elektronisk house under åren. Ja, den skitiga och djupare varianten alltså.

Har tempot blivit lägre?
– Nej, inte nödvändigtvis. Det kan vara uptempo också. Men när man kör de allvarliga grejerna och sen lägger på någon upplyftande klassiker blir det en helt annan effekt än någon som bombarderar en med klassiker hela kvällen. Det är som att äta världens bästa mat varje dag, till slut ger det ingen effekt. Men om du blandar upp det lite får ingredienserna mer smak. Det är ju det som klassiker ska vara till för – att komma och lyfta upp stämningen lite extra.

Förutom Raw Fusion-kvällarna har du de senaste åren till största del spelat utomlands. Hur skiljer sig de spelningarna mot att spela på hemmaplan?
– I Sverige kan man faktiskt blanda upp stilarna mer än vad man kan utomlands. När jag till exempel spelar i England är det mer hiphop, funk och soul som funkar bäst. I USA spelar jag mer på soulful house- och discoklubbar. I Spanien blir det mer minimala houserytmer.

Är det en väldigt tolerant publik som går till Raw Fusion eller vad är det som gör att att det funkar att blanda så mycket?
– Nej, men det är en väldigt dansant publik. Jag tror inte att de som kommer till vår klubb är mer utvecklade musikaliskt än var de är i andra storstäder. Men det har mycket med stämningen att göra. Om du tar med en stel synthsnubbe till en klubb där stämningen är bra kommer han att gilla det.

Vilken är den gemensamma nämnaren som förenar det ni gör på Raw Fusion med likasinnade på andra håll i världen? Vad är den röda tråden?
– Jag tror att det är folk med ett extremt sug efter musik. De vet att det som smetas ut på de kommersiella radiostationerna är skit och blir precis som jag förbannande när radio spelar en Britney Spears lät och kallar det för en soulbomb. Det handlar inte om att veta bättre utan bara en insikt om att så inte är fallet. Det är inte soul. Det är pop.

– Jag har inget mot att det finns popställen men det måste finnas ett alternativ också. Alla vi som har den här röda tråden är ute efter att visa att det finns något annat. Man blir inte bitter, men angelägen att visa motsatsen. Och den känslan tror jag alla har. För mig är det mindre nu än förr för nu har jag mitt ställe. Jag bryr mig inte så mycket hur det går på andra ställen för jag har min klubb där jag kan spela mina skivor och det går jättebra.

Går det att säga att det är ett sökande efter den bästa musiken, ett sökande som aldrig tar slut?
– Looking for the perfect beat. Det är ingen slump att de här snubbarna blir skivnördar. De har ett intresse som är så fruktansvärt stort. Men egentligen är det inte frågan om nörderi utan bara om passion.

Ovanstående text bygger dels på en färskt mailintervju samt en tidigare opublicerad intervju jag gjorde med Mats i Malmö hösten 2004.

- - -

Lyssna på Mad Mats

MAD MATS WILDSTYLE MIX
01. Intro
02. Quintesense - Broken (MDCL Mix) - CDR
03. Yellowtail feat. Jua Kali - Pressure Dem - Raw Fusion test
04. Rednose Distrikt feat. Melodee - Best Deejay (Kindred Spirit)
05. Grand High Priest - Jimmy Go Boom - CDR
06. Blaze - Breathe (Hardsouls Latin Directions Reprise) - Slip’N’Slide
07. Michael Jackson - Wanna Be String Something (Kay Suzaki Edit) - CDR
08. Sygaire & Defcon - Always For The Breaks - Raw Fusion test
09. Marco Resmann - Gouache - Mobilee
10. Seiji - Come On Everybody - Sonar
11. Patchworks - Celebration (Amp Fiddler Remix) - Still Music
12. Seiji - Money - Sonar
13. 4 Hero - Morning Child (Edit) - Raw Canvas
14. Restless Soul feat. Zansika - Everytime - Raw Fusion test
15. Tor - Untitled - CDR
16. KRS One - Get Yourself Up (Pete Rock Mix) - Koch
17. A Tribe Called Quest - Start It Up - Jive
18. Jill Scott - Hate On Me - CDR
19. Houston Person - I No Get Eye For Back - Mercury
20. Lee McDonald - We’ve Only Just Began - Favorite
21. Pharoahe Monch - Body Baby - CDR
22. Que-D - B Boy - Barak
23. Wajeed - Proud - Fat City
24. Marvin Gaye - Time (Benji-B Edit) - CDR

– Jag tror vi skippar det. Det låter som ännu en reggaeartist som bara får en massa uppmärksamhet för att han är vit.

Mailet från magasinredaktören var väl inte riktigt vad jag hade hoppats på. Men det var svårt att inte konstatera att big boss hade en poäng. Saken var den att jag hade dansat till Collie Buddz ”Come Around” i mer än ett halvår tidigare utan att ha en aning om att avsändaren var en sångare från Bermudas med en nuna lika blek och fager som Justin Timberlake.

Collie Buddz genombrottsingel ”Come Around” var en av förra årets absolut största reggaelåtar. En bastung marijuanahyllning som produktionsmässigt lät som en given uppföljare till Damian Marleys stenhårda ”Welcome To Jamrock”.

Historiskt sett är vita artister som gör reggae och dancehall ett känsligt och väldigt motsägelsefullt ämne. Det är få musikgenrer där autencitet är så förknippat med etnicitet som reggae. Samtidigt är rootsreggaen och rastafarireligionens budskap om att återvända till Afrika – det som många oinsatta tror är synonymt med all Jamaicansk musik – bara en tårtbit av en ytterst mångfacetterad musikscen. En scen som spänner mellan allt ifrån hård digital dancehall och smörig lovers rock till experimentell dub och musik som inte kan beskrivas som något annat än karibisk soul och R&B i baktakt.

Rent kommersiellt är det också en motsägelse. I den mördande konkurrens som råder inom reggae och dancehall är det knappast en fördel att vara vit, snarare tvärt om. Men för den som vill nå ut till en vit, västerländsk poppublik – den målgrupp som oftast brukar räknas till ”de breda massorna” – är det förmodligen ingen nackdel om målgruppen lätt kan identifiera sig. Identifiera sig med någon som ser ut som dem själva.

Det är inte hudfärgen som gör att 25-åriga Collie Buddz har potential att nå långt utanför reggae- och dancehallvärlden likt Sean Paul har gjort. Till skillnad från konkurrenterna har Collie Buddz, eller Colin Harper som han egentligen heter, en bakgrund som producent, låtskrivare och ljudtekniker. När andra sångare och artister mer eller mindre är beroende av att någon förser dem med bra rytmer och låtar kan Collie Buddz skräddarsy produktioner med sig själv i åtanke. En annan sak som talar för ett större genombrott är en närmast osannolik artiskt bredd som smärtfritt spänner mellan hård dancehall och tårdrypande kärleksballader i falsett.

Collie Buddz självbetitlade debut släpptes tidigare i sommar och gick direkt upp på USA-listans förstaplats för reggaealbum. För tillfället väntar vi på att hans tredje singel ”Tomorrows Another Day” – en av årets bästa låtar överhuvudtaget – ska släppas utanför reggaevärlden med tillhörande video.

Det är först då vi på allvar kan få en indikation på om han kan nå hela vägen eller kommer förpassas till en i mängden av fantastiska karibiska popstjärnor som aldrig riktigt lyckades nå ända fram.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan

Per sinding-Larsen intervjuar The Studio i SVT-programet PSL.

Del 1

Del 2.

Guess this one sums up this years summer in Malmo pretty well. Didn’t the meteorologist say something about that you have to go back a century or something to find a July that had more rain then this years July? Nice one. The original version of “Date With The Rain” is a classic that comes from The Temptations singer Eddie Kendricks solodebut on Tamla Motown that I also could recommend. But this is a version where someone (I don’t know who actually) have extended the originals 2.42 to over 9 minutes.

Eddie Kendricks - Date With The Rain (Special Remix Disco Version)

Juvelen hoppade upp på ett bord och körde två låtar oannonserat, Kristian Anttila tog föredömligt av sig i bar överkropp och hela Jeriko skrålade med i avslutande Pilooski-editen på Frank Vallis “Beggin’”. Avslutningen i fredags var minst sagt kaotiskt, men jag antar att det är så avslutningar ska vara. Stort tack till C/O med personal, Jesper Berg, Magnus Pong, alla andra som hjälpt oss med klubben i sommar och framförallt ALLA NI som kommit och dansat varje gång. Nu tar vi semester men 5 oktober är vi tillbaka.

Foto: Jesper Berg

Frank Valli - “Beggin´(Pilooski Edit)”

Hur många journalister idag inom populärkultur skriver inspirerande texter? Alltså inte BRA utan inspirerande. Saker som får en att vilja göra något själv. Mod och vilja att bidra med det lilla man kan ge. Jag kommer inte på särskilt många men blev igår påmind om att det förmodligen är därför jag gillat och följt Andres Lokkos skrivande sen mitten av nittiotalet. Medan en person som Jan Gradvall i sin skarpa och genialiska folkliga enkelhet kan inspirera till att själv fortsätta skriva kan en bra text av Andres Lokko få en att - inte vet jag – göra något själv, spela in blandband och fixa klubbar typ.

Igår köpte jag som vanligt SVD och DI Weekend för att enbart läsa Gradvalls uppslag, Lokkos krönika med tips, Stefan Thungrens klubbspalt samt han och Pelle Forsheds Stockholmsnattserie. Tio minuter efter att jag läst Lokkos krönika om Notting hillfestivalen (som egentligen handlade om exakt samma sak som krönikan han skrev vid samma tidpunkt förra året) satt jag på golvet och bläddrade bland mina reggaesinglar med ambition att hitta de bästa moderna lovers- och reggaelåtarna från det senaste året som jag skulle spela in på ett mixtape. Daville “On My Mind” och “Crying Over You”. Check. Ray Darwin “People Choice”. Check. Collie Buddz “Tomorrows Another Day”. Check. Taurus Riley “Whispers”. Check. T.O.K. “Guardian Angel”. Check.

Efter att ha bläddrat och lyssnat i en dryg halvtimme slog det mig att jag hade en sommaravslutning för en klubb att anordna och inte alls hade tid att sitta där på golvet. Men den här låten hinner jag posta i alla fall. Tycker den innehåller ganska mycket Notting Hill-karneval även om det inte direkt är lovers.

Ashley Beedle - “Stand Up Jamrock” (fixad länk)

Djavan has been one of my favourite brasilian singers for a long time now. Last years there was a little buzz in Swedish media about Milton Naschimento and his fantastic Co-album together with Lo Borges - “Clube Da Esquina”. That’s defiantly an album to check out if you haven’t heard it yet, but in my opinion Djavan’s early records is even better. This track is taken from his debut album from 1976. I got my copy from Record Mania in Stockholm who been delivering great music since the mid 90s. The Whole album is good so get over there to get a copy your self.

Djavan - Maria Das Mercedes