Oh, Baby – I Like it Raw

Jesper Berg fotade. Studio spelade live. Reggae Scorcher och Mark Seven gästade bakom skivspelarna. RBK och Rodeo supportade. C/O skötte baren. Tack! Mest tack till alla ni drygt 450 personer som passerade genom dörrarna under kvällen.

Jag tror att det var Mattias Kroon som sa att ingen gillade Nöjesguiden men alla läser den. Han kanske har rätt. Det finns fortfarande en tro och förväntan av att hitta något läsvärt i tidningen. Tyvärr gör jag det mycket mer sällan idag än vad jag gjorde tidigare. 

Beror det på att jag inte längre tillhör deras målgrupp? Beror det på att tidningen blivit sämre? Well, problemet är väl just att ingen verkar kunna svara på det idag för att ingen vet vem Nöjesguiden vänder sig till. Braksvennar? Kidsen? Hipsters? Utelivssnobbar? Den generella populärkulturkonsumenten? “Alla”? Jag har själv skrivit för Nöjesguiden, jag känner flera av dem som jobbar med Nöjesguiden i Malmö, några skulle jag kalla vänner, andra nära bekanta, men ingen har något svar. 

En jag aldrig träffat är nya klubbredaktören Therese Svensson. Jag tycker hon verkar kul (svaret på vår inbjudan till festen ikväll inledde hon med “Hej Bitches” + att hon har jobbat på Darling, vem faller inte för det?). Att de snubbar som den senaste tiden tjatat om november som den tätaste och bästa klubbmånaden i Öresund den här sidan sekelskiftet lär ha ett och annat att säga när de läser klubbspalten det här numret av Nöjesguiden, det är något helt annat. 

Så om The Sounds-Felix, Peter Spasson, Mattias Berg, Palle Tenfalk, Malmö Reggaeförening, Sweet Fred och de andra klubbkillarna som tidigare har haft lätt att vädra sina åsikter angående vad som skrivs i tidningen blir för högljudda och stimmiga kan du alltid känna dig välkommen till oss. Ok?

Märta Myrstener sopar rent på Digfi. Bra och väldigt tänkvärt. 

Jönköpings hårdast arbetande discoduo har gjort det igen. Nu är det Tomas Ledins Kom & Ta Mig som vi skrivit om tidigare som fått sig en dos JLM-medicin. 24 november är föresten datumet ni ska rita ett hjärta kring. Då gästar nämligen duon Oh, Baby - I Like It Raw för första gången.

Tomas Ledin - Kom & Ta Mig (JLM Edit)

Emil fortsätter sprida kölnromantik på kultursidorna.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
OH, BABY – I LIKE IT RAW
Fredag 27 oktober 22-03 på C/O Bar (Jeriko)
STUDIO (Live) + MARK SEVEN (Black Lodge, Stockholm)+ Shimmy Shimmy Ya Sound: Oscar Villata & Jonas From Falun blåser i visselpipor till brittisk skäggdisco, syrad house och drömmar om Ibiza.
20 år. 40 kr entré (inkl. garderob och handdukar)

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Sådär.

Då har de sista pusselbitarna fallit på plats inför fredagens anglosaxiska kärleksförklaring på C/O tillsammans med Rodeo och Reebok Casual Tour.

Vi inleder med en halvprivat pepp mellan 22-00 som alla som anmäler sig till rbkcasual@rodeomagazine.se är välkomna att ta del av.

Från 22 förfestar REGGAE SCORCHER-gänget med sin slipade samling rocksteady och ska.

STUDIO, Göteborgs och världens bästa popdiscoduo för tillfället, pluggar i sladden och framför bland annat sin indiehit No Comply kring 23-snåret.

Efter midnatt öppnar vi upp för allmänheten tillsammans med brittiska discoskägget MARK SEVEN. Mark är ena halvan bakom den smått legendariska svart/medlemsklubben Black Lodge i Stockholm och flygs in med en bag fylld av syrad house och drömmar om Ibiza. På denna sida hittar ni en apbra långsam rymddisco-mix av Mark.

Shimmy Shimmy Ya Sound: Oscar Villata & Jonas From Falun backar upp med visselpipor, vinägerchips och ett par pints innanför västen.

/Jonas & Oscar

Kan någon förklara vad som menas när en person använder ordet “beats” som om det vore en genre (“DJ Wolf spelar house, rock & beats”)? Innehåller inte all musik - eller i alla fall all dansmusik - “beats”? Jag förstår inte.

Om jag inte minns fel debuterade Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Sydsvenskan med att vika ut Margret Atladottir på en helsida i Dygnet Runt under rubriken ”Bloggdrottningen”. Det borde rent tidsmässigt ha varit ungefär samtidigt som jag lyckades övertyga Falu Kuriren om det geniala i att göra ett uppslag(!) om Björn af Kleens vedermödor i sin klättring uppåt i mediehierarkin (Björn kommer från Hedemora: lokalt perspektiv= stort nyhetsvärde). Det var kanske inte en av mina höjdpunkter rent journalistiskt även om jag känner en viss stolthet för att jag redan då uppmärksammade Björns fluffiga hårsvall.

Anyway. Jag gillar Caroline RF-N som skribent. Tillsammans med Johanna Karlsson, Tobias Hansson och Marcus Joons tillhör hon de relativt nyetablerade svenska popskribenter jag gillat mest de senaste åren. I det senaste numret av Bon skriver hon om klubbcopy – nyhetsbrev och säljtexter med klubbar som avsändare. I artikeln knuffar hon i Oh, Baby – I Like It Raw i samma badkar som Carl M Sundevalls Spy Bar-utskick, Elin Alvemarks erotiska klubbessäer, Stureplan och Marie Birdes pretentiösa Livraison.

(Caroline – Oh, baby är ingen hiphopklubb. Vi gillar hiphop, men som ”hiphopklubb”  är vi en synnerligen dålig representant. Kom förbi någon kväll, ta med dig brorsan och se själv. Jag lovar att vi har kommit över att ni snodde vinstmobilen framför näsan på oss på på Nöjesguiden-quizet i våras)

Jag vet inte om vi borde känna oss smickrande. Carl M Sundevall utses i samma nummer av Bon till klubbsveriges mäktigaste (inte på grund av mig dock, han fanns faktiskt inte med bland mina nomineringar överhuvudtaget) och Elin Alvemark spatserade väl malligt i toppen av samma lista förra året. Onekligen lite stjärnglans att spegla sig i om man blir styv av den grejen. Men jag har lite svårt att placera in Oh, Baby – I Like It Raw i samma kontext. Framförallt har jag väldigt svårt att placera in något som vi gör i en artikel med rubriken ”Den nya samtidslitteraturen”. 

What?!? liksom. Ring Horace, Boka bord på Riche, paxa arbetsplats på Modernistas kontor omedelbart för jag så het just nu.  

Nu var väl Caroline RF-N inte så där jätteöverväldigad av våra klubbutskick. Lite syrligt konstaterar hon att vår utskickstext från 1 juli i år ”egentligen är ganska hopplöst”. Hon citerar några rader som om jag minns fel kommer från två helt skilda utskickstexter jag skrivit (hon refererar till dem som om de vore samma). Det ena citatet är även felaktigt avbrutet mitt i en mening vilket gör att texten framstår som taffligare än vad är, men det förändrar inte att den som ”Den nya samtidslitteraturen” är minst sagt blek.

(Ok, dags att vi lär känna varandra lite bättre: jag lider av en sjuklig prestationsångest rent allmänt. När det gäller texter närmar det sig numera en allvarlig psykos. For real. Jag är paranoid i mitt förhållande till redaktörer. Nuförtiden överväger jag ungefär en gång i veckan - varje söndag typ - att flytta hem till Falun, ta jobb på första bästa tryckeri och aldrig röra mig i närheten av en tidskrift eller DJ-bås i mitt liv. Du är trettio Jonas. Skärp dig liksom. Inse faktum.)

Caroline RF-N har flera poänger, ämnet är intressant – det finns sjukt mycket dåliga, för att inte säga totalt värdelösa copytexter i klubbsverige. Men saken är väl den att vi aldrig hävdat att Oh, Baby – I Like It Raw skulle vara ett undantag. Våra litterära ambitioner med klubben är högst blygsamma för att inte säga obefintliga. Ur ett rent kommunikativt perspektiv exkluderar det självklart inte oss från kritik, tvärt om. Det värsta som finns är människor som skyddar sig bakom en fasad av inte ha ansträngt sig. Men det blir lite… orättvist kanske?… att buntas ihop med en snubbe som Carl M Sundevall som i sin roll som nattklubbschef på Spy Bar är en av få människor i Sverige som faktiskt får pröjs - duktigt med pröjs hoppas jag - för att mingla småtipsy på arbetstid och leva ut sina författarfetischer i småfyndiga mailutskick.

Jag vet inte riktigt om vi har några större ambitioner alls med klubben (typ ta över Sverige eller världen) . Det vore skönt att kunna säga att vi hade det. Men det är inte sant. Idag. Jag försöker överleva som frilansjournalist. Oscar försöker överleva som Caféföretagare. Oh, Baby – I Like It Raw är varken vårat liv eller jobb. Det är en liten klubb med obefintlig budget (i somras tjänade vi totalt 400 kr var på tio klubbkvällar). Vi håller till i en bar i Malmö varannan vecka. Baren rymmer 150 personer. Med rotation brukar det totala summan människor som passerar genom dörrarna hamna kring 350 personer en bra kväll. Utifrån de premisserna gör vi så gott vi kan. Vi anstränger oss. Vi har haft galet bra kvällar. Kondens som droppar från taket, världens bästa gäster och några av de roligaste timmarna i vårt uteliv. Ibland tycker vi att vi är bra. Bäst i världen för en sekund. Men det är ändå bara en bar/ett dansgolv där vi blir halv- och helpackade, spelar hög musik och hoppas att så många som möjligt ska gilla det och komma dit. Idag är inte ambitionen högre än så.

Om vi ändå sticker ut beror det mer på att omgivningen saknar förmåga än våran egen förträfflighet. Nu slog det mig att det kanske är i det sammanhanget man ska läsa Caroline RF-Ns text: som kritik mot den bristande professionaliteten och kreativa kvalitén i klubbsverige?

Placera den kreativa kunskapen och ambitionen som finns generellt i klubbsverige idag jämte annan samtidskultur och den tidigare framstår tydligt som väldigt platt och tråkig. En skara konservativa män(niskor) utan fantasi som skyddar ett offentligt festande med skivspelare, nördigt bekräftande och högar av hobbyproducerade trycksaker.

Det jobbigaste är att alla verkar acceptera det.

Att bandanan - eller Disco Belle-haklapp som den numera kallas i hipsterkretsar - skulle bli en Inkonst-hit i höst var väl ingen vågad förutseelse direkt. Att Timbuktu är dålig på att dyka upp på sina egna DJ-spelningar är knappast heller någon högoddsare. Men i och med att jag påpekade det i texten om Skånes Ljudpark i förra numret av Rodeo hade man kanske hoppats att han skulle masa sig dit i lördags. Så var dessvärre inte fallet tydligen. Finns det någon statistik för hur många gånger Timbuktu faktiskt har varit på sin egna klubb? 

Jag trodde det skulle gå över men jag kan inte låta bli att le med barnslig förtjusning varje gång det kommer en postsedel i brevlådan från någon utländsk skivbutik. Fortfarande släpper jag allt på agendan och rusar iväg. Fortfarande kan jag aldrig hålla mig från att öppna paketet innan jag kommit hem. Som om jag inte redan visste vad det innehöll. Det är lite pinsamt. Jag vet.

Det har varit mycket reggae hemma hos mig det senaste året. Jag vet inte hur många singlar det blivit från Sound Quake och Blenda, några hundra kanske? Jag har ärligt ingen aning. Först trodde jag att anledningen varit ett tomrum. Att mitt intresse för jamaicansk musik varit konstant men att jag aldrig riktigt dykt ner i ett regelbundet konsumerande på det sättet som jag periodvis gjort med andra genrer. Det är alltid en viss kunskapströskel man måste över för att överhuvudtaget ha chans att hitta det som verkligen är bra inom alla genrer. Och ibland är den tröskeln lite för hög, träden som skymmer skogen är för många, för att man ska orka ta tag i det.

Efter att ha läst om och lyssnat på Radio Dept. senaste singel We Made This Team funderar jag på om orsakerna till min osunda jamaicakonsumtion kanske var en annan ändå. Med mycket god vilja går det att skriva att We Made This Team har ett reggaekomp (det går i baktakt). Digfi gör det i alla fall. Och Johan Ducansson i gruppen kommenterar:

- I Malmö ägs reggaen av backpackers och hippies, kring 2002 kunde man inte gå ut på kvällarna utan att hamna på någon sunkig reggaeklubb fylld av dreadlocks från Linköping och Växjö. Sen tog betingningen överhanden och ett tag höll jag på att spy på allt som gick i baktakt över huvud taget men det har äntligen gått över igen. 

Han har helt rätt. Reggaemalmö har länge varit överbefolkat av konservativa hippies, gräs-slackers utan ambition och allmäna klåpare som även jag har svårt att identifiera mig med. Men trots det konsumerar jag definitivt mycket hellre musik den vägen än att vänta på att få saker jag gillar bekräftat från ett svenskt formerly-known-as-indieperspektiv. 

Om jag tillåts generalistera kan den  breda svenska musikjournalistikens bevakning av jamaicansk musik sammanfattas i två namn. Martin Gelin och Karolina Ramqvist har båda gjort bra, men sporadiska nedslag (var det inte meningen att Karolina Ramqvist skulle skriva regelbundet om jamaicansk musik på Digfi föresten?). Det har varit trevlig läsning men framförallt har det varit skönt att det varit högst sporadiska nedlsag. Skönt att för en gångs skull inte behöva höra hela den svenska musikjournalistkören sjunga på samma låtar som en själv. 

Nu är jag lite kluven. Samtidigt som jag tycker det är väldigt synd att den uppenbara kommersiella potential som för tillfället finns inom jamaicansk populärmusik (den globala reggaescenen har aldrig varit större och avståndet mellan hiphop, R&B och jamaicansk musik har aldrig varit mindre) inte utnyttjas i Sverige kan jag inte bortse från att det känns lite konstigt att läsa att The Embassys bästa låt just nu är Nancos reggaeballad Lucky You från förra året. 

Hm, liksom. Är det bara en tillfällighet eller ett tecken på vad vi har att vänta oss inom ett halvår? Jag vet inte. Borde inte bli överraskad. Borde jag bli orolig? Jamaica är ju den sista fristaden som ännu inte hunnits exploateras av en svensk kanon (det var på gång i början av det här årtioendet, men blev aldrig större än att Papa Mijdema kunde droppa Chi Chi Man på Blekingskas dansgolv i Lund).

Vet inte. Jag har länge efterfrågat en klubb som riktar sig till två (eller flera) totalt olika publiker samtidigt. Jamaicanskt på ett golv, indie på ett och - inte vet jag - en gayhouse på det tredje kanske? Äh, det var kanske lite tråkig blandning, men ni förstår vad jag menar: Tom Boy och Bomb-A-Drop under samma tak ungefär. För att det ska finnas någon mening med en sådan klubb måste ju alla inblandade få möjlighet att göra det från sitt perspektiv. Annars hamnar vi i samma gamla dammiga hörn som vanligt.

Jag klarar mig utmärkt utan att någon ska suga in, bearbeta/vända på perspektiven och spotta ut allt innan ursprungsidéerna fått chans att fästa. Jag har ingen lust att få musiken jag gillar förklarad av ett förre detta twee-fan med bredbandsuppkoppling. (Inget fel på vare sig twee eller bredband, men vore det inte betydligt intressantare om det omvända hände någon gång, som omväxling bara?). För det är tyvärr alltid det som händer. Innan någon hinner säga Justice har ett helt Wasalopp Cheap Monday-Jeans rusat till samma MP3-bloggar utan att tänka efter.

Well, det känns som jag sagt det här förut så jag lägger ner. Japanska soundet Mighty Crown spelar föresten imorgon söndag på Rub-A-Dub i Köpenhamn. Stick dit om ni kan. De är bra.