Oh, Baby – I Like it Raw

Dave Taylors (Solid Groove) kollega Sinden har en ny mix uppe på Fathertronix-forumet. Där kan man bland annat lyssna på Diplo-remixen av mediapunkarna Teddybears och Mad Cobras Cobrastyle. Enligt samma forum är det ingen bootleg utan en officiell promotolva som släppts i samband med Teddybears utlands(USA?)-lansering.

Jag är av naturliga orsaker en sucker för housesnubbar som förälskat sig i Jamaica. Bobby Konders från New Yorks Hot97 och Massive B var ju nere med housen i mitten av åttiotalet exempelvis.

Londons rudeboy Ashley Beedle har aldrig varit rädd för att doppa näsan i allehanda genrer på stadens svarta musikscen. Mest känd är han för sina houseutflykter och discoexkursioner i projekt som Ballistic Brothers och X-press2 men att hans hjärta alltid klappat lika hårt för reggae har ingen kunnat missa. Jag ramlade över en Jamaicamix han gjorde i vintras som ni kan ladda ner här.

Stefan Thungren och Pelle Forshed har släppt ett nytt avsnitt av sin “deep-house-noir-komedi” Disco Sucks. Den här gången har de kollat in vilka frisyrer som gäller inför klubbsommaren.

Att Falun och Dalarna är the shit borde ju alla veta vid det här laget. Men kanske tydligast blir det i senaste numret av Rodeo där min gamla skolkamrat Kattis Lindoff stylat tre uppslag. Lägg till en helsidesartikel om artisten och konstnären Paola Bruna, som tillbringade skolåren i Svärdsjö - en liten by utanför Falun, samt fem sidor signerade Björn af Kleen (Hedemora) och ni får ett Dalanummer som räcker ändå till midsommarfirandet vid siljan. När ni ändå är igång borde ni kolla in Vincent Skoglunds fotografier för Adicolorkampanjen om ni inte redan gjort det. Även om Vincent numera flänger mellan London och Reimersholme i Stockholm har han naturligtvis också sina rötter i Falun.

Min gamla Falunbynightkollega - tillika tidningen Rodeos GBG-klubbredaktör och ena halvan av discocombon Hermanos - Jonas Dahlström har spelat in en ny mix med samtidsdisco, housenostalgi och afrikaromantik. Den är fin. Här kan ni ladda ner den (“spara som”).

Kickertjejens dröm!

Om en kompis fick bestämma skulle vi sluta spela Spank Rock-pop och slafshouse och istället öppna en balearisk rockklubb uppkallad efter Fleetwood Mac. Vet inte om det kommer hända men här är steg 1 i alla fall.

Don’t Fear The Reaper. 

Lindstrøm & Prins Thomas blandar flingor från en bortglömd musikhistoria med djupdykningar i lattjolajbanlådan. Resultatet blir moderna discodrömmar som alltid tycks befinna sig vid sidan av allt annat.

Inga klubbar är mer fantastiska än de som förblir drömmar hos någon som enbart haft möjlighet att besöka dem i teorin. För att de bodde i fel stad, fel land, för att de inte kom in eller för att de helt enkelt var födda vid fel tidpunkt i musikhistorien. 

Norrmännen Hanspeter Lindstrøms och Thomas M Hermansens musik är ett soundtrack till de drömmarna.

– I en småstad har du aldrig något mer att tillgå än det du själv skapar. De som är uppvuxna i en större stad blir naturligt en del av partyscenen. Men dessa människor står aldrig för de kreativa idéerna. De som gör det är människor från småstäder som flyttar in till storstäderna för att allt händer där, berättar Prins Thomas.

– Om jag hade bott i London hade jag säkert varit ute och festat hela tiden. I Oslo är det lättare att hänga i studion för det finns inget annat att göra.

Bland de norska producenter som de senaste åren uppmärksammats på den kontemporära discoscenen är Lindstrøm & Prins Thomas störst. På en rad tolvor och remixer har duon, både var för sig och tillsammans, bjudit med lyssnarna på svårplacerade musikutflykter där bortglömd medelhavsdisco, bångstyriga organiska slagverk, pubertal humor och krautrock hållits samman av taktfasta baskaggar.

– För mig är disco väldigt öppet. Det finns inte bara en sorts disco, genren är så bred. Disco är allt från Avant Garde och Arthur Russell till homoerotik och instrumental filmmusik, säger Lindstrøm.

– Jag har inget emot att kalla min musik för disco, men för mig är det viktigt att pröva nya saker i studion, göra något annorlunda och ha kul. Det spännande sker oftast i de oväntade mötena mellan etablerade genrer, fortsätter han.

Medan Prins Thomas mer kommer från en dj-bakgrund bandspelade sig Lindstrøm genom stora delar av musikhistorien innan han köpte sin första sampler 1999. Den breda smaken förenar dem med den dryga handfull producenter, samtliga inflyttade till Oslo, som bokstavligen utgör hela stadens nydiscoscen.

– Det som påverkat vår musik mest är att det aldrig funnits någon klubbscen i Oslo där man bara spelat en typ av musik. Det finns en lång tradition av att blanda olika genrer på samma dansgolv. Det har alltid varit upp till diskjockeyerna att välja vad de vill spela. Men i Oslo spelar du aldrig enbart för de initierade utan även för Ola och Karin Norrman, säger Prins Thomas.

Lindstrøm & Prins Thomas är bland annat aktuella med en fantastisk remix på Allez Allez postdiscoanthem Allez Allez från 1982. Fredag 2 juni spelar de på Vega i Köpenhamn tillsammans med bland andra Who Made Who och Joakim.

- - -

Tidigare publicerat i Sydsvenskan

Brittiska producenten Zumen har släppt sin andra tolva på Raw Fusion. Båda sidorna är bra, men jag föredrar Man Do Para på b-sidan. En rå, latinsmakande historia med fladrande basgångar som landar någonstans i gränslandet mellan house och broken beat.

Efter en överdos Trentemöller-remixer och The Knife-house känns det sunt att kurera sig med något som inte låter som en mash up av Kent och bloggtechno.   

I helgen tillbringade jag några timmar med att bocka av lite second hand-skivaffärer jag inte besökt på länge.

Jag skulle knappast kategorseria mig som någon seriös skivletare. Jag häckar inte på ebay hela nätterna och mina nagelband är fortfarande relativt friska. Men det finns något närmast meditativt med att slå ihjäl några timmar med att planlöst bläddra i dammiga skivbackar. 

Ni kanske minns scenen från Doug Prays gubbhiphopfilm Scratch när DJ Shadow sitter i en trång källare med vinyl från golv till tak, när kameran zoomar ut, han blir mindre och mindre och skivhögarna större och större?

- This is my nirvana, säger han och jag förstår precis vad han menar. 

För det är ju lite så man känner när man ligger dubbelvikt på golvet bland tiokronorsbackarna och någon vänlig expedit frågar:

- Är det något speciellt du letar efter? Jag kanske kan hjälpa dig.

- Nej, jag tittar bara, brukar jag säga. 

Men nästa som frågar tänker jag chocka med att svara:

- Jag försöker bara finna mig själv.

- - -

Vad jag kom hem med? Världens mest skizo skivpåsar:

Fleetwood Mac - “Rumours” (LP, 1977)
Magnus Uggla - “Livets Teater” (LP, 1976)
Fleetwood Mac - “S/T” (LP, 1975)
Whitney Houston - “I Wanna Dance With Somebody” (12”, 1987)
Jose Feliciano - “Sings” (LP, 1972)
Terry Callier - “Turn You To Love” (LP, 1979)
Leila K - “Got To Get” (12”, 1989) 
Mikael Rickfors - “Kickin’ A Dream” (LP, 1979)
Blue Magic - “Thirteen Blue Magic Lane” (LP, 1975)