Oh, Baby – I Like it Raw

Nu på lördag brakar Oh, baby – I like it raw lös igen i Tangopalatsets källare – mitt i Malmös Redlight district –på Karlskrona plan alltså. Som vanligt har vi laddat med ghettodisco, booty hiphop, fuskskumpa, Jamaicaschlagers och grusig house.

Baren slopar ut sortimentet mellan 21 och 23. Handdukarna ligger färdigstrukna i baren. Vi ses!

Oh, baby – I like april!
1. Lady Saw – “No Drop The Thing”
2. Lindström – “I Feel Space (Freeform Five remix)”
3. Herve – “La La Land”
4. Sounds Of Our Youth – “Knowing me Knowing You”
5. Lascivious - “Shes´s Here” (Brennan Green remix)
6. Minus 8 - “Solaris” (Pascal Hahn & Minus 8 remix)
7. Dinosaur - “Kiss Me Again”

Trots allt prat om nätverkande och genreöverskridningar verkar de flesta musikkonsumenter fortfarande föredra att röra sig i kretsar av samtyckare. Är inte avsändaren en likasinnad åker hörselkåporna och skygglapparna på omedelbart. De senaste veckorna har flera svenska röster höjts om tyska Sonar kollektivduon Ames smygtranceiga housesmycke Rej. Det är en fantastisk låt men vad jag inte hajar är varför dessa röster höjs nu.

Rej släpptes i September 2005 och uppmärksammades då i både housekretar och bland dem som för sju-åtta år sedan definerade sig själva som någon slags nujazzröra. Att de röster som nu höjs tittade åt något annat håll i höstas är tydligt. Och det är ju inte hela världen egentligen. Jag är precis likadan själv. Spelar fortfarande Pocketful of money varje gång jag får tillfälle som om det vore 2003.  

Men det tråkiga i sammanhanget är att Ame gästade ett halvfullt Art Four Pleasure i Malmö för snart ett år sen utan att någon reagerade. Samma sak med danske Anders Trentemöller som spelade på klubben i december 2004. Då skakade de flesta på huvudet. Om några veckor veckor köar garanterat flera av dessa människor till Inkonst i över en timme för få sin dos av elektronisk The Cure-house.  

Vad vill jag säga med det här? Äsch, jag vet inte faktiskt. Men det är alltid lite tråkigt när bra musik inte hittar ut direkt till sina potentiella lyssnare.   

Jonas From Falun är med och poppar klockan på Inkonst på lördag. Reggaeton, Bmore, Dancehall och annan ghettofunk för medelklassen. Vi har blivit lovade en massa öl så det kommer bli övergrymt. Kom dit.

…och så lite trevligt electrohousigt från våra vänner Sophia och Joakim…

Tack alla som hjälpte till att göra Oh, baby #2 till en helt galen fest. Retro-Marcus gick lös på möllanskumpan, Johanna dök upp direkt från (ännu) en astrodiscosession i Oslo, Bauri diggade Solid Groove, Sophia högg rutinerat en handduk direkt hon kom innanför dörren, tvilling-Niklas kom sedvanligt i vitt linne (helt rätt för kvällen), Million Vibes-Niklas noddade överraskat till eighty five-rytmen (som “tömmer golvet direkt när vi brukar spela den, här funkande den hur bra som helst”).

Garderobiär-Simon (bilden) fick det svettigt några gånger när trycket blev för stort. Han behöll dock lugnet och kylan hela tiden ut.

Mest förutsägbara låt: Up Hygh-mixen på Robyns Who’s That Girl.

Mest trainspottade låt: Linus Loves First Base.

Lördag 1 april är vi tillbaka med ännu en grym kväll. Tills dess jobbar på att lägga upp en funktion på websidan där man kan registrera sig till vårt mailregister. Innan vi hunnit klura ut det kan ni maila till info@ohbabyilikeitraw.com så lägger vi till er på listan.

Att hjärups finest Sweet Fred är en av landets främsta klubbarrangörer råder det knappast några tvivel om men att han även har musikaliska kvalitéer är inte lika väl känt. Här har han adderat lite (eller ganska mycket snarare) smak av Baltimore till Darins(!) Step Up.

Stort tack till alla som kom förbi premiären av Oh, baby - I like it raw i lördags. Det var grymt. Lördag 18 mars rumlar vi ner i Tangopalatsets källare en andra gång med ännu mera reggae, ruff house, billig öl, skitig disco, Möllanskumpa och booty bass hiphop.

Vi räknar ner dagarna till tonerna av Fantan Mojahs rootsreggaebomb Murderer på Rebellion-rytmen.

“Never underestimate fifteen beers, a little enlightment and the power of Rob Base & DJ E-Z Rock”.

Jag har våndats i långt över en månad nu. Vändigt och vridigt, kommit med undanflykter, skjutit upp och försökt smita bara för att slippa ta mig an ett förflutet jag för länge sen lovade mig själv att begrava; trance.

I nära tio år hade jag och trancemusiken en outtalad överenskommelse om att hålla oss ifrån varandra. Det funkade jättebra. Vi hade redan sagt allt som fanns att säga. Vi passade inte ihop. Var alldeles för olika, delade inte samma musikaliska värderingar och blev bara osams så fort vi kom i varandras närhet. Men när vi diskret träffades av en slump igen genom en Mp3-fil som en kollega skickade var det liksom kört.

När jag slöt ögonen forsade gamla minnesbilder upp likt en tsunami inombords. Estetiskt tveksamma fester i skogsdungar, överdoser av rökelse, dreads och orangemålade rum i barndomshemmet. Färgglada piller som inte alls var färgglada utan vita och smakade nagellacksborttagningsvätska och fick enformig hippiedunkadunka att låta spännande.

När den där filen med The Knife’s Silent Shout dök upp i inboxen visste jag att jag var tvungen att kräkas upp det förflutna för att någorlunda klart kunna reflektera över vad som händer runt omkring oss nu.

Exakt vad jag sökte i den neonfärgade sörjan i botten av hinken vet jag inte. Jag gissar att det var någon sorts förklaring till hur musikaliskt nytänkande människor 2006 kan närma sig en femton år gammal musikgenre som om de upptäckt hjulet.

För det som skrivits den senaste tiden om människor som kommit ur trancegarderoben är inte hela sanningen. Trance har inte alltid framställts som dansmusik för äppelplockande massor med tribaltatueringar i svanken. Ordet har inte alltid haft en negativ klang bland de popkulturella kappvändare i Sverige som ockuperar spalterna.

Trance har varit indiehippt tidigare. Men det är drygt tio år sen nu.

I programbladet till Lollipopfestivalen 1996 (typ Hultsfred om ni byter ut smålänningarna mot uppklädda Stockholmare) kunde man bland annat läsa:

”Mad Mats, känd från den coola hip hop-trion Boogaloo, är en mångsidig DJ med allt från bergsprängartrance och latinsk salsa i sin skivväska”.

”Cisco Ferreira är en gammal trance-räv som jobbat på det belgiska bolaget R & S. Colin McBean är kläddesigner. Tillsammans gör de fet techno som plockar de bästa från europeiska och amerikanska hårddiskar” (Om brittiska The Advent).

Eklekticism, mode och trance som romantiska referenser för att locka nyfikna popkids till festival. Känns det bekant? Det borde det göra. Det är samma ingredienser som självtillskrivet hippt medvetna människor eggar omgivningen med idag.

Och det är kanske det som allt det här handlar om egentligen? Om att dubbelvikt tvingas erkänna att jag blivit tillräckligt gammal för att ha upplevt det nya en gång tidigare.

Avsändare till den där Lollipop-publikationen var föresten Tidningen Pop. Ansvarig utgivare hette Andres Lokko.  

Tidigare publicerat i Sydsvenskan.

Vår första mix ligger uppe på Disco Belle och går att ladda ner här. Exklusiva spår från Up Hygh bland annat samsas med Jay Dee, Solid Groove, Spank Rock, Brennan Green med mera.