Oh, Baby – I Like it Raw

Här listar jag några av mina favoriter från 2007 under rubriken “Ten I Loved Playing 2007” på Radio Sidekick’s blogg.
Kolla in!

Det finns hjältar och det finns HJÄLTAR. Jesse Rose var inte bara den bästa DJ jag hört i år - ruskigt duktig tekniskt och knivskarp avvägning mellan kolsvart tysk technominimalist och utflippad brittisk househulilganism - utan en väldigt sympatisk snubbe.

När jag och Oscar vek ihop kepsen vid fyrasnåret och snuvade våra gäster på efterfestkonfekten samlade Jesse Rose med hjälp av Drama-Dan (vem annars?) ihop ett stadigt entourage på 20 personer som han bjöd hem till sitt lilla hotellrum. Väl där såg han till att snabbt fixa fram två flaskor vodka.

När vi hämtade upp honom vid lunch dagen efter för att skjutsa honom till flyget frågade vi om det var en bra efterfest.

- Ja, det var grymt. De sista gick för en timme sen.

Killen hade inte sovit en sekund när han klev in i taxin.

Efter nyår drar han iväg på turné med sin klubb/skivbolag Made To Play. I mars kommer han till Köpenhamn så håll ögonen öppna för det.

Fredagens Oh, Baby var alltså det sista för i år. Mycket stort tack till alla er som kommit till alla kvällar och gjort 2007 till ett helt fantastiskt år. Nu tar vi en lång semester från Oh, Baby. Som det ser ut nu kommer vi inte tillbaka förrän i februari någon gång.

Alla vi som väntar på att N.K.O.T.B ska få in den nya Rockerskollektionen - kort och gott ett av världens tuffaste klädmärken just nu - får än så länge nöja oss med den här videoteasern från Lutah Fiyah (jag anar att det ska vara “Lutan Fyah” egentligen) och Whiskey. På sin blog postade de föresten precis den här diamanten från Supercat.

Till något inte alltför avlägset: är det bara jag som är såld på Jamaicaestetik från sent 80-tal och tidigt 90-tal för tillfället?

På en fest för två veckor sen sprang jag omkring iklädd en stor huvtröja med mobilen i kängrufickan på magen. Eller ja, mobilen hade förstås trillat ur fickan redan i taxin på väg dit vilket jag senare märkte. Men jag fick tillbaka den ganska direkt. Som medveten företagare hade jag såklart tagit kvitto på taxiresan och kunde därmed lätt lokalisera bilen jag åkt i.

Senast i helgen pratade jag om att man borde se till att spara sin telefonbok på datorn så att inte halva ens kontaktnät försvinner över en natt.

Idag åkte jag buss med samma huvtröja som ovan och… ja, ni fattar säkert. Jag har inte sparat någon telefonbok och min telefon är hos ett gäng glada snubbar som varken pratade engelska eller svenska när jag ringde upp min egen telefon. I alla fall låtsades de inte göra det.

Alltså: det vore verkligen toppen om alla ni som kände er hemma i min telefonbok kunde maila mig ert nummer. Vill man ha tag mig på snabbt de närmaste dagarna är det också lämpligast att maila eller ringa mig hemma.

Har precis raderat 1200 kommentarer. Orkade inte kolla över alla då jag är säker på att 99 procent av dem var Spam. Om ni nyligen skrivit en kommentar och den inte blivit publicerad, skriv gärna igen!

Precis tillbaka i Malmö efter en vecka i Stockholm och Falun. Förväntningarna var att komma från det vardagliga utelivsmalmö. Det gick sådär. Det första jag möttes av i tisdags när jag kliver upp ur tunnelbanemörket vid Slussen är A1-affischer på Kissey hela vägen ner till Medborgarplatsen. Senare på kvällen på Radio Locash dyker Rebecka, Tiaz och Emil upp i baren. Nästa dag på Riché springer vi ihop med Therese som vi gör sällskap med till Neu. Fredagkväll, efter några timmars bilfärd till Falun slår jag upp tidningen och läser att Retroklubben Detroit Is Calling ska göra ett gästspel på vårt gamla stammishak Banken Bar & Brasserie. Skönt att komma ifrån Malmö och träffa lite nytt folk.

Outernational
“En berättelse om Trinity Sound System”
Kalle Aspring (foto) och Nils Åkesson (text)

Vi journalister är ett släkte som mer än några andra gillar att dra raka linjer mellan en artists miljö och ursprung och vad artisten skapar. Om någon är uppvuxen i skröpliga förhållanden är det dessa som syns i musiken och konsten, inte artistens personliga smak för lågbudgetproduktioner.

På samma sätt förväntas en afroamerikansk skivköpare från Los Angeles fattigare delar köpa gangsterrapparen The Games skiva för att han eller hon kan identifiera sig med honom. Det en svensk konsument däremot tros falla för är en exotisk romantisering av livet i ghettot. Enkla men betydligt mer logiska förklaringar som att de båda med största sannolikhet närmat sig The Game för att de gillar musiken och tycker han är en bra rappare och därför vill se ut som honom tar vi inte hänsyn till.

Hur fungerar kulturell identifikation i en värld som blivit allt mer global? När geografiska och sociala avstånd inte längre är ett hinder för att handlöst kasta sig in i vilken subkultur som helst? Är människors musikaliska identitet smart paketerade popprodukter eller ett uttryck för något mycket större, närmast religiöst, i livet?

Det är frågor likt ovanstående som dras till sin spets i fotografen Kalle Aspring och journalisten Nils Åkessons bok Outernational, en berättelse om det svensk-västindiska ambulerande reggaediskoteket Trinity.

Under fem respektive två år har de båda författarna följt den kringflyttande skivspelarorkestern och dess medlemmar Fabulous, Isa, Flash och Daddy Boastin. Från fabriks- och byggjobb i Stockholm till fester på discokittade lunchrestauranger i skuggan av Globen. Från barnafödande och familjeliv till spelningar på motorcykelträffar och Jamaicaklubbar i mellanstora tyska städer som jag aldrig tidigare har hört talas om.

Resultatet är en initierad introduktion till en musikvärld som ofta fått finna sig i att verka utanför svensk medias förstoringsglas. Det är också en närgången berättelse om fyra människor från tre olika nationer som förenats i en kärlek till ett land som inte någon kan kalla sitt hemland.

Ingen av Trinitys medlemmar har nämligen rötter på Jamaica. Fabulous och Isa är från Grenada i Västindien, Boastin kommer från S:t Vincent medan Flash är född och uppvuxen i Rotebro. Ändå har de alla fallit pladask, inte bara för Jamaicansk musik och kulturen kring de kringflackande discosystemen utan även för dess kultur och religion.

I sin ambition att ”go outernational” för att fånga något exotiskt och avvikande i Sverige gör författarna istället det motsatta: de sammanfattar kärnan i allt svenskt halvideellt kulturarbete på gräsrotsnivå.

Outernational är därför inte bara en bok om reggae, sound system-kultur och en grupp vänner som bestämt sig för att göra Sverige lite mer Jamaica. Det är en bok som faktiskt beskriver vardagen för en betydligt större grupp svenska aktivister och idealister. Och den gör det mycket bra.

Tidigare publicerad på Sydsvenskans kultursidor

Rekrationslördag och studiebesök. Först dagsutflykt till Lovisa Burfitt-vernisagen på Kafé Paris utanför Kivik tillsammans med halva Metros uteservering (det kändes så i alla fall), sen strandpromenad vid Stenshuvud, middag på Jeriko och studiebesök på Drama på Debaser.

Positivt: Drama anstränger sig. För första gången på Debaser glömde jag stundtals att jag befann mig på en rockklubb. Och det är verkligen inte lätt att trolla bort rocken ur väggarna på ställen som Debaser och KB. Dekorationen med ballonger innehållandes ravestavar var fyndigt enkel och Housewives var grymma. Mest positivt var dock att de lyckats skruva till ljudet så att det faktiskt låter bra nu. Mycket fylligare och basigare än tidigare. Och lösningen på uteserveringen med individuella, nedåtriktade högtalare under varje parasoll vid borden är väldigt smart och uppskattad av många. Speciellt av oss som bor rakt över gatan och kanske inte riktigt uppskattar rockmangel utomhus fram till 02 på vardagar.

Negativt: Dörren. Den där idén med gratis innan 22 och att alla efter det betalar entré oavsett om man befinner sig utomhus eller inne är inte riktigt så enkel i praktiken som i teorin. Då en stor majoritet väljer att hänga på uteserveringen fram till 02 gapar resten av lokalen halvtom innan dess. Samtidigt som en gigantisk kö (vid tillfällen 50 meter lång ner till Kuba Café) blickar in i en halvtom lokal möts de av beskedet i dörren att det är fullt och det är såklart frustrerande.