Oh, Baby – I Like it Raw

Ett klassiskt stycke svensk skräp-tv-historia är avsnittet av kanal 5-serien ”Emmas Värld” där Emma Andersson åker till Jamaica med Daniel ”Papa Dee” Wahlgren. Att Robinson-Emma är mer intresserad av att veta vilka Papa Dee ligger med än att hälsa på reggaelegenden Junior Murvin är förstås ingen överraskning. Eller att hon fnissande droppar naivt korkade oneliners på löpande band. Överraskande är däremot programledningens val att inte låta klippa bort dem. Tyckte jag då. Nu börjar jag förstå att det är jag som varit naiv.

Det vore väldigt enkelt att skriva något dräpande elakt om Emma Andersson. Just därför tänker jag låta bli. När hon i en bumpig bilfärd irriterat frågar sig varför u-landet Jamaica inte bara bygger nya vägar när de gamla är dåliga representerar hon inte någon korkad bimbo utan en stor del av svenska folket. Deras bild av Jamaica är en paradisö med paraplydrinkar, bad i vattenfall, Bob Marley och sommartrevlig reggae.

I början av juni lät SvD två andra representanter för svensk skräpkultur – Nic Schröder och Jonas ”Basshunter” Altberg – recensera sommarens potentiella radioplågor. Precis som rikspajasen Markoolio är Jonas Altberg övertygad om att reggae hör sommaren till.

– Jag har rätt bra koll på reggae. Min senaste favorit är från 2005, Blue Lagoons ”Break My Stride”, annars gillar jag bara gamla grejer. Inner Circle, Robin Cook, 90-tal.

Elitisten i mig vill förstås bara hånskratta honom rakt i ansiktet. Att gå i ed för att aldrig beblanda sig med hans dumstrutiga Absolut Reggae-bild av en av världens främsta musikskatter vore lätt som en plätt. Men musiksamariten i mig säger tvärt om. Det är knappast Basshunters fel att han och många andra associerar reggae med charter-umba-bumba i baktakt. Det är den svenska musikjournalistkårens fel.

Hur ska allmänheten kunna få en nyanserad bild av jamaicansk musik när vi journalister, mer än 30 år efter att musiken på allvar började spridas utanför Jamaica, fortfarande behandlar den som ett exotiskt inslag i en sorts utopisk blågul musikflora?

Hur kan man bo i Sverige och syssla med reggae? Frågan surrar ständigt mellan raderna så fort jamaicansk musik kommer på tal i svensk press på ett vis som vore fullständigt otänkbart om det gällde rock, punk, country eller någon annan musikgenre vi importerat.

Den mest upphaussade nykomlingen på Jamaicascenen den senaste tiden är Mavado. Hans debutalbum ”Gangsta For Life – The Symphony of David Brooks” som släpps nästa vecka har föregåtts av en handfull singlar som blivit stora favoriter på dansgolven men även resulterat i att debatten om våldsromantisering inom dancehallgenren åter blossat upp.

Det intressanta med Mavado är inte att han representerar den del av Jamaica som svennepöblen vill blunda för. En misär svår att romantisera för att den till skillnad från hiphoppens gangsterklichéer enbart väcker obehag. Det intressanta är att han vunnit den hårda machopublikens hjärtan med samma metod som Basshunter, Markoolio och Nic Schröder: catchy sjunga-med-refränger ingen kan värja sig för.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan

Karolina Ramqvist skrev lite om samma sak i DN för någon vecka sen.

Skratten fastnar i halsen när Kanye West bestämmer sig för att omfamna fransk rock’n’roll-electro i mönstrad luva.

Östra sidan Bergsgatan i början av juni: Nöjesguidenfest på Moriskan. Ett par vita Raybanbrillor från Atlanta som kallar sig DJ Klever levererar ett pricksäkert godisregn av Justice ”We Are Your Friends”, glowstick-hiphop och smatterband av danshits från 90-talet.

Västra sidan Bergsgatan: Skånes Ljudpark på Inkonst. En nostalgisk funkduo från Kanada charmar en publik innehållandes allt från poptjejer till Slitzkillar med idrottsfrisyrer. Chromeo avlöses av Sveriges mest folkkära artist Timbuktu som direkt börjar slunga ut uppdaterade danshits från nittiotalet, glowstick-hiphop och annat som överhuvudtaget aldrig kommit i närheten av de aktuella topplistor som han själv brukar hänga på.

Östra sidan längre norrut, kvällen innan: En PR-man från Stockholm som tillfälligt lämnat mediabarerna kring Stureplan blickar ut över ett annat av Möllans dansgolv.

– Fan, vad sjukt hippa alla har blivit i Malmö om man jämför med hur det såg ut för några år sen.

– Har de? svarar jag.

Jag låter blicken svepa över rummet i ett försök att finna något som avviker från det normala. I ett hörn festar Johan Karlberg från uppskrivna franskbrittsvenska ghetto-pop-duon Radioclit. I ett annat dansar en tjej med ansiktet inkrupet i en uppfälld hood tillsammans med en snubbe med glasögon gjorda av självlysande ravestavar runt halsen. PR-mannen kanske har rätt?

De som velat dansa till topplistehits som inte spökats ut i färgglada leggings från American Apparel och tvingats springa remixgatlopp genom Baltimore har verkligen fått anstränga sig våren 2007. I Malmö mer än i alla andra svenska städer.

Gycklarna som några av oss lite hånfullt skrattade åt tidigare är inte längre enbart ett festligt inslag. De har förökat sig och spridit sig långt utanför franska MP3-bloggar och The Rumbles dansgolv. De har vänner överallt. Grabbarna på Café är nere med Simian Mobile Disco och Kitsuné. Elle skriver om nu-rave och rockhaket Debasers klubb Drama är mer färgglad än en påse vingummi.

Men när Kanye West på STRONGER – den första singeln från hans nya album – rappar över en Daft Punk-produktion fastnar hånskratten i halsen. Innan Kanyes mixtape CAN’T TELL ME NOTHING är slut har DJn Plain Pat hunnit med att avverka såväl Peter, Bjorn & Johns indievisselanthem YOUNG FOLKS som en Kanye-duett med hippa Chicagorapparen Kid Sister.

Det känns som att alla vi som i början försökte vifta bort de självrepeterande färgglada popresterna får förbereda oss på att nästa Inmissionsäsong (om det nu blir någon nästa) kommer ha fler dansare i clownlika huvor än dansare i luddiga luvtröjor som luktar gräs.

De självlysande danskidsen har blivit en sorts nödraket att förgylla de dunklaste festmörker med. När man ser klubbarrangörer skåda ut över ett regnbågsfärgat dansgolv på väg att explodera tror man först att det är av förväntan deras ögon glittrar av. Sen inser man att det bara är ungdomarnas neonstickor som reflekterar sig. Till och med i Kanyes ögon.

Tidigare publicerad i Rodeo

Ta valfri megafestival om ni har ett Internetoändligt utbud med skillnaden att ni istället för att klicka er fram måste transportera er fysiskt mellan det som händer. Byt ut leråkrar och festivalområden mot en kaotiskt myllrande mångmiljonstad i Sydeuropa och ni får Sónar – Barcelonafestivalen som sen starten 1994 vuxit sig till årets kanske viktigaste sammankomst för klubbmusikvärldens allt och alla.

Sónar är stort. Väldigt stort på alla sätt och vis. Bara att få en överblick av allt som händer är ett heldagsprojekt. Saken blir inte lättare av att festivalen är uppdelad i ett dagsprogram och ett nattprogram som geografiskt är förlagda på helt olika delar av stan. Eller att många av de bästa och mest intressanta bokningarna under helgen faktiskt inte brukar vara gjorda i festivalens regi utan av lokala klubbar, utspridda över hela Barcelona.

Hur många besökare festivalen lockar är därför svårt att uppskatta. Vissa siffror säger 40 000, andra 80 000. Egentligen spelar det ingen roll då hela Barcelona stundtals känns som ett enda stort rave som aldrig vill stänga. Många av de största namnen pallrar sig nämligen inte upp på scenen innan klockan fem (vi pratar alltså fem som i fem på natten/morgonen).

Bokningsmässigt bjöd inte Sónar på några stora överraskningar. Som de flesta andra stora festivaler blandar man kioskvältarnamn som Beastie Boys med mindre mer genrelokala superstjärnor på festivalturné (franska electrorockarna Justice), något gubblegendariskt band som ledningen missade att se när de var unga (gamla post-punkarna Devo) och nyfikna namn på väg upp.

Beastie Boys gjorde två spelningar – en exklusiv instrumental galaföreställning där varken pressleg eller vanliga biljetter gällde och det ryktades om att det var kostymtvång, samt en i den vanliga festivalhangaren. Tyvärr kan jag inte säga något om dem då fyrtioplussarna prioriterades bort till förmån för Europeiskt technodunk.

Det finns mycket som inte är nice med europeiskt technodunk. Men som svensk är det svårt att inte knockas när musiken presenteras så tilltalande som den görs på sammankomster som Sónar.

I Sverige får technokonsumenter ideligen finna sig i att musiken presenteras som introvert, hippiedunkadunka i skumma lokaler eller som pojkrumsfinniga MP3-filer på grabbnördiga bloggar. Här känns musiken inte bara som något som hörs dansgolvet. Det är ett soundtrack till det bästa inom alla samtida kulturuttryck, vare sig det är film, mode, konst, design eller arkitektur. Technons avsändare leder utvecklingen samtidigt som de är nyfiket delaktigt i något större, inte bittert avskärmade av det som händer runt omkring.

Jag kom att tänka på det i fredags när Bpitch Control med övercoola, fashionabla bolagsbossen Ellen Allien i spetsen spelade skivor mellan några bambustänger på vår lokala beach i Selva de Mar.

Det kanske låter naivt storögt och jag var nog lite småtipsy, men för första gången på väldigt länge kändes techno modernt. Något man kan identifiera sig med och ta del av utan att behöva riskera att trassla in sig i toviga dreads och nostalgisk framtidsromantik om robotar och maskiner.

Det tänker jag ta med mig hem på flyget imorgon.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan. Jag känner nu i efterhand att slutet kanske kan missuppfattas lite. Vad jag menade var att Bpitch (bland många andra) presenterar techno i ett sammanhang som känns modernt och tilltalande. Inte att musiken i sig per definition skulle vara det absolut hetaste och modernaste just nu.

Ju äldre jag blir inser jag mer och mer att svaren på livets stora gåtor finns på Jamaicanska singlar. Det spelar ingen roll om man söker efter discoekon, basinsmetad dans, kärlek eller nya konsumentbeteenden. Spåren leder oftast till Västindien.

En av den senaste tidens mest ventilerade teorier om populärkulturell konsumtion är Wired-redaktören Chris Andersons idé om The Long Tail. Vad som började med en artikel för tre år sen blev förra året en bok. I början av maj släpptes den i en svensk översättning som Den långa svansen.

Vid det här laget borde de flesta av er med andra ord vara rätt trötta på den. Men om någon av er mot förmodan missat teorin följer här en kort beskrivning. The Long Tail handlar om hur Internet och nya distributionsmöjligheter förändrat de ekonomiska villkoren för medieproducenter. I framtiden kommer inte den största förtjänsten hos företagen ligga på några få miljonsäljande böcker, filmer eller skivor utan på miljoner olika titlar som säljer i betydligt mer begränsade upplagor till mer nischade målgrupper. Grafen som beskriver sammanhanget ser ut som en halv skateboardramp där ”svansen” motsvarar rampens botten och de många snålsäljande titlarna.

Den hade lika gärna kunnat handla om hur den jamaicanska singelmarknaden – och stora delar av den övriga dansmusikvärlden – fungerat sen 1985.

Ända sen den Jamaicanska musikindustrin digitaliserades i mitten av åttiotalet har både stora etablerade artister och färskningar spridit musik av varierande kvalitet på ett kollosalt antal skivsläpp. Sizzla Kalonji, 31 år, och en av tjugohundratalets största reggaeartister har exempelvis gett ut över 40 album. En sökning på tyska Soundquake, Europas ledande reggaedistributör, ger träff på fler än 250 Sizzla-singlar.

Enkel matematik säger att förtjänsten per inspelning knappast är skyhög samt att det är få album och singlar som når ut till den stora massan. Men precis som inom den övriga dansmusikindustrin finns det ändå ekonomi i det då man inte behöver slösa resurser på att nå allt och alla utan relativt lätt och billigt kan vända sig direkt till dem som är intresserade.

Enligt Chris Anderson teori leder ett oändligt utbud till mängder av små nischade marknader med sin egen agenda och egna interna kioskvältare och topplistor. ”Hitlåtarna” blir fler till antalet men når sällan utanför det hörn av populärkulturen man väljer att vistas i för stunden.

Långt innan webbutiker, fildelarnätverk och MP3-bloggar fick oss att proppa igen hårddisken med musik visade Jamaica att ett gigantiskt utbud inte leder till konsumtionshets utan ett mer avslappnat och tålmodigt framvaskande av dansgolvshits.

Det är ingen idé att dampigt rusa gatlopp mellan de hetaste nya släppen när det ändå inte går att få en heltäckande överblick. Tidsperspektivet blir mer utdraget. När en låt verkligen hörs och spelas ute – när den känns rätt – blir betydligt mer intressant än när den i själva verket släpptes.

För några av er kommer det förstås att låta som en chock, men det nya är inte per automatik alltid det som känns mest fresh för stunden.

Tidigare publicerat i Rodeo

DJ Nehpets, Ghislain Poirier, Krazy Fiesta med flera
Lördag 19 maj, The Rumble, Inkonst, Malmö

Oavsett vad man tycker om musiken och klubben i sig går det inte att blunda för att Sweet Fred är regionens överlägset mest givmilda partyarrangör. The Rumbles klubbungar är vana med att få det mesta av det bästa. De hinner aldrig ens be om påfyllning innan Fredrik Nilsson – för övrigt en av de första människorna i jag lärde känna i södern överhuvudtaget – dyker djupt i tomtesäcken efter något pastell- eller neonfärgat de krockat med på någon hipp MP3-blogg.

”Vi har skapat ett monster” skrev en populär svensk poptidning i ett manifest i slutet av nittiotalet när de skulle omdefiniera sig själva. The Rumbles mängder av unga klubbmonster riskerar att bli sjukt jobbiga om några år. En armé Gremlins klädda i färgglada, oversized uniformer som förökar sig när de blir blöta och blir helt galna om de får i sig flytande föda efter midnatt.

På lördag förvandlas The Rumble till någon sorts mångkulturell Benetton-affisch där den gemensamma nämnaren är bas. DJ Nehpets kommer från Chicago och representerar den lokala ghetto tech-varianten Juke. Ghislain Poirier gör basiga hiphopbeats, dancehall och kanadensisk grime. Goon & Koyote skämmer bort Paris ghettoromantiker på klubben Diamond Grills. Göteborgarna Krazy Fiesta gör electrohouse av R&B som är svår att motstå efter en, ett par eller ett halvt dussin subventionerade sponsoröl.

Det ryktas till och med att Rodeos egen Göteborgska partyiller Ghazal Amin ska göra ett tipsy spontanframträdande av något slag. ”Det kommer bli maxat” som en blond studsboll jag känner skulle ha uttryckt det.

Mer klubbtips för helgen hittar ni på Rodeowebben senare under eftermiddagen

Foto: Jesper Berg

Det ekar tomt på dansgolv och i barer i Malmö. Om det beror på det fina vädret, schlagertider eller flera nyetablerade lokaler kan man tvista om. Klart är att publiktillströmningen på nattklubbarna kring Möllan är svajigare än någonsin samt att konkurrensen om människors uppmärksamhet ökat markant.

När olika klubbprofiler och krögare erfaret uttalar sig i medierna om att det är bra med konkurrens och att man i goda vänners lag hurtigt ror i någon gemensam båt aktar man sig noga för att berätta sanningen. Att båten är överbelastad och snart kommer att läcka som ett durkslag.

Alla jag har pratat med som har en längre erfarenhet av Malmös nattliv än ett par år säger samma sak. De är inte längre frågan om att konkurrensen kommer att bli mördande för vissa klubbar och ställen. Det är frågan om vilka som kommer att fastna i stupstocken först och hur snabbt det kommer att ske.

Vid millenniumskiftet bestod nattlivet på Möllan efter 01 i stort sett av KB, då nyöppnade Jeriko och gamla Inkonst i Folkets Park (nuvarande Debaser). Idag har Chokladfabriken, Bodoni, Retro och Moriskan tillkommit. Inkonst har flyttat till en mer än dubbelt så stor lya. Jeriko och Debaser har byggt om sina nästen och utökat publikkapaciteten i lokalerna. Lägg till Deep på Amiralsgatan samt en populär after hours-klubb och ytterligare några hundra personer måste ramla omkring mellan Bergsgatan och Folkets Park för att det ska bli trångt.

Antalet människor som måste gå ut kring Möllan för att fylla efter-01-lokalerna har de senaste åren ökat från ca 1500 personer till över 3500 personer. En ökning på nästan 250 procent.

Även om Malmöborna och Möllan är osannolikt peppade på att slå in sig själva i ett dekadent partypaket säger något att köerna knappast kommer att ringla utanför alla ställen varje kväll. När ökningen inte bara har skett i ett större antal lokaler utan också i betydligt större lokaler är det lika bra att vi vänjer oss vid ett mer luftigt festande.

För den stora bölden är inte att antalet ställen ökat utan att publikkapaciteten i de lokaler som finns att tillgå blivit för stor och för likartad. Undantaget Bodoni kräver samtliga ovan nämnda ställen mer än 400 personer för att inte kännas öde. Ett par kräver så mycket som 600 personer.

Idag är The Rumble och Skånes Ljudpark på Inkonst de enda ambulerande klubbarna kring Möllan som relativt stadigt lockar över 450 besökare till sina kvällar. Resterande klubbarrangörer har rent krasst inte visat att de har kompetens, muskler eller ett tillräckligt intressant innehåll för att regelbundet fylla något av 03-ställerna.

Hur trivsamt det än kan vara med svängrum på dansgolvet har varken krögare eller någon av dem som producerar klubbar och konserter råd med halvfulla lokaler. Smalare bokningar och nischade koncept som sticker ut är tvungna att läggas ner eller plattas till när förutsättningarna kräver ”alla-ska-dit-fester”.

Kvar blir några bergsäkra koncept och bokningar som allt och alla kommer att slåss med näbbar, klackar, klor och dubbar för att lägga beslag på. En påtvingad likriktning istället för mångfald.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan/Dygnet Runt

Redan från tågfönstret in mot Liverpool Street skrek de första affischerna KÖP. På popkulturkedjan HMVs gigantiska butiker gick det knappt att komma innanför dörrarna innan man möttes av en stor CD-hylla med ett erbjudande som vi inte skulle kunna motstå.

Det känns som att England varje år försöker kränga en stor artist med det mångkulturella London som avsändare. 2002 var det The Streets, året efter Dizzee Rascal. 2004-2005 tillhörde britlankesiska M.I.A. Förra året var det Lily Allens popflirtar med hiphop, rocksteady och annan Karibisk dansmusik som skulle få oss på fall.

Mycket tyder på att den urbant hippa popskiva från London många av oss kommer att köpa i år är discjockeyn och producenten Mark Ronsons ”Version”.

Albumet ligger just nu tvåa på Englandslistan. Singeln ”Stop me” – en version av The Smiths ”Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before” där han av bara farten slänger med delar av The Supremes soulklassiker ”You Keep Me Hanging On” – är det tredje mest nedladdade låten i England för tillfället.

I en video på sin websida besöker brittamerikanen Ronson sina tidigare hemtrakter i västra London. Han hänger på Portobello Road, handlar på välrespekterade skivaffären Rough Trade och pratar om hur mycket olika sorters musik han gillar.

Om det inte vore för symbolvärdet skulle det kunna vara en tillfällighet. Västra London är som bekant ett av de områden där svart och vit populärkultur för första gången på allvar möttes och korsbefruktades i samband med den brittiska punkens och reggaens kärleksaffär på sjuttio- och åttiotalet. Nu är det förstås inget annat än ett smart marknadsföringsknep som betydligt fler än jag kommer falla pladask för.

Mark Ronson är nämligen inte bara en ashet (han har en bakgrund som modell för amerikanska klädmärket Tommy Hilfiger) New York-DJ som växte upp med all världens popmusik utanför dörren. Precis som Lily Allen är han också själva definitionen av en celebrity-unge som vuxit upp med förutsättningar andra aldrig kommer i närheten av.

Mark Ronson föddes i London men flyttade till New York när han var åtta. Sen dess har han regelbundet pendlat mellan städerna. Mamma Ann Dexter-Jones är skribent och välkänd kändisprofil i New York. Hans styvfar är gamla Foreigner-gitarristen Mick Jones. Kompisarna under uppväxten hade namn som Sean Lennon, Stella McCartney, Liv Taylor och så vidare.

Ovanstående förändrar inte att Mark Ronson har en gedigen bakgrund som DJ och producent. Eller att ”Version” innehåller enastående moderna soulstompiga tolkningar av popklassiker från Coldplay, The Jam och Radiohead, sjungna av bland andra Robbie Williams, Lily Allen och senaste brittiska stjärnskottet Amy Winehouse.

Men det är en förklaring till hur en nördig DJ lyckats övertyga det stora skivbolaget om att en samling covers framförda av en grupp studiomusiker från pålitliga lilla souletiketten Daptone är vad de ska satsa på i år.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan

Malmös hiphopklubbar kan inte bestämma sig för om de vill vara mainstreampop eller alternativkultur.

Det är konstigt. Ingen har tänt fyrverkerier, avfyrat champagnekorkar, bakat tårtor eller spontanhjulat längs Södra Förstadsgatan. Någon hyllningsartikel i tidningarna har jag inte heller sett. Ingen verkar riktigt ha lagt märke till att antalet större och ambitiösa hiphop- och R&B-klubbar i Malmö har fördubblats den senaste månaden.

Jo, det är faktiskt sant. I början av mars var Beatbox på Jeriko och I Love R&B på Buddha Lounge de enda större klubbarna i Malmö som tydligt inriktade sig på afroamerikansk popmusik. Idag har de fått sällskap av Lovin’-klubben Shine på Slagthuset och Moriskans hiphop/jamaica-alibi Galore.

Försommaren 2007, samtidigt som en stor del av västvärldens populärkultur totalt domineras av musik med rötter inom afroamerikansk pop, finns det alltså endast fyra större klubbar i Malmö som konceptuellt inriktar sig på den musiken. Fyra. Det räcker inte ens att säga att det är anmärkningsvärt få. Det är spektakulärt få.

För att förstå varför Malmös partycrowd inte har en uppsjö av välplanerade, varierande urbanklubbar att välja mellan behöver man titta på vilka det är som ligger bakom de här festerna.

Malmös hiphoparrangörer började lyssna på hiphop när genren var en motståndskultur. Det är vad den musiken alltid stått för och betytt för dem. För dem är r&b något de och deras kompisar var ensamma om att lyssna i skolan, inte något som skvalar på varenda bensinmack 24 timmar om dygnet. Så varje gång någon av stans veteraner lanserar en ny fest idag adderar de en bisats som går ut på att klubben kommer vara något nytt och unikt. De kommer nämligen inte spela ”kommersiell skit” utan servera sin hiphop och r&b rentvådd och kvalitativ.

Jag har aldrig förstått vad de menar.

Vad är kommersiell musik är i de här sammanhangen? Rick Ross och Lil’ Jon som sålt hundratusentals skivor i USA men i Sverige endast ett hundratal – är de kommersiell skit? The Roots, Erykah Badu och Common – alla artister som häckat på topptioplaceringar på Billboardlistan – vad klassas det som?

Klubbarnas avsändare är gamla nog för att vara obekväma med att spela samma musik som Svenssondiskoteken och kommersradion. Samtidigt har de varit igång tillräckligt länge för att ha hunnit investera i en högst traditionell musiksmak. Nymodigheter som crunk, hyphy, reggaeton, Baltimore Club, baile funk och genrer som i de här sammanhangen måste ses som uråldriga, som dancehall, avfärdas som modeflugor. De kan få surra i baren, gästa dansgolvet då och då, men aldrig så länge att de döljer arrangörernas innersta önskedröm – en fest där den booty som guppar mest sitter baktill på Gang Starrs DJ Premier.

Jag påstår inte att det är något fel på vare sig DJ Premiers bak eller andra kvarlevor från nittiotalet. Men tro mig, jag känner igen en allvarlig identitetskris när jag ser den.

Tidigare publicerat i Rodeo

Den senaste månaden har samma spellista snurrat i min ipod om och om igen. Jag har döpt den till ”Västkustdisco”. Det knasiga är att titeln varken är representativ musikaliskt eller geografiskt för låtarna och artisterna. Det är inte särskilt mycket disco i traditionell mening och det krävs väldigt god vilja för att placera in samtliga artister på någon västkust.

Det är lite det som är bäst med den scen av nyproducerad disco som vuxit sig allt starkare de senaste åren med framförallt Norge och England som avsändare. Du kan addera lite vad du känner för och samla ihop det på en lista, klubb eller skiva märkt ”disco”. Så länge du vet vem DJ Harvey är och har en registrerad användare på skäggiga forumet djhistory.com kommer folk köpa ditt resonemang.

Min spellista inleds med Göteborgsduon Studios hela debut-LP ”West Coast” från 2006 (förra årets bästa skiva). Den fortsätter med några rockklassiker från åttiotalet som norska producenten Todd Terje gjort till stranddisco. Danska technoproducenten Trentemøllers fantastiska dubversion av Chris Isaacs ”Wicked Game” följs av Red Hot Chili Peppers surfballad ”Soul To Squeeze” innan allt landar i Londonbandet A Mountain of Ones självbetitlade debut-EP (förra årets nästbästa skiva).

Precis som Studio har A Mountain of One redan skrivits upp i media trots att debuten endast finns att tillgå på vinyl vars upplaga på femhundra exemplar sålde slut på en vecka. När Studio plockade hem P3 Gulds pris som årets bästa pop i vintras bestod deras albumdiskografi av en vinyl-LP som pressats upp i några hundra exemplar. Men sen de i januari i år samlade ihop föregåendes vinylsläpp på en fin CD märkt ”Yearbook” är den betydligt lättare att få tag på.

För några veckor sedan gjorde A Mountain of One sin första livespelning på en klubb i London. Och det vore inget konstigt med det om de inte hade gjort det på en fest där huvudakten var den israeliske technostjärnan Guy Gerber.

Det är nämligen väldigt svårt att kategorisera Studio och A Mountain of One som party dansmusik. Stundtals närmar de förvisso sig Happy Mondays och Primal Screams tidiga exkursioner i balearisk dansrock. Men som oftast låter musiken som om den hade mer gemensamt med strandflummiga folkrockmiljöer och grupper som Fleetwood Mac än dekadent party.

Men låt er inte luras av hur det låter. Även om det av förklariga skäl inte pratas särskilt högt om det handlar allt egentligen bara om män med väldigt stora skivsamlingar som efter två decenniers dansmusik försöker nödlanda i långsam, utdragen, suggestiv discorock.

När Studio förra veckan inledde en miniklubbturné i Sverige gjorde de det uppbackade av A Mountain of Ones musikaliska smaklök Mo Morris bakom skivspelarna. I en intervju i brittiska Fact Magazine pratar Morris om en återgång till musikalisk eskapism och vikten av att musiken tar dig någon annanstans. Vid vilken annan tidpunkt som helst hade det känts som flummigt hippienonsens. Just nu känns det mest som den enda vettiga utvägen för att komma vidare.

Studio spelar på Inkonst på fredag.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan.

Update: Johan Wirfält Rodeoserar lite om samma ämne här.

Det är märkligt vilka minnen som etsar sig kvar från förr och hur dessa påverkar en när man blir äldre. Flera av mina preteen- och barndomsminnen handlar om korv. Ja, fråga mig inte varför, det finns säkert någon psykolog som har en förklaring till detta som är jättepinsam.

I dagisålder fick min mamma muta mig med finsmakarkorv från delikatessdisken när jag skulle till tandläkaren. Jag vägrade att gå dit annars.

Några år senare när familjen Grönlund åkte på semester genom hela Europa var smaken av bratwurst på tyska vägkrogar det som fick mig att ignorera att bilen aldrig var utrustad med klimat­anläggning.

När jag flyttade till Malmö för snart sju år sen dröjde det inte länge innan jag sportade falafel på heltid och gav bort veganböcker till mina köttälskande barndomskompisar på deras tjugofemårsdagar. Jag var själv aldrig vegan men under fem års tid levde jag ett rätt trivsamt vegetarianliv utan dödsångestskrikande smågrisar och sorgsna koögon på mitt samvete.

Men som alla andra Svensson-vegetarianer började jag efter ett tag fuska med gelatingodis, sen skaldjur, sen kycklingkebab på fyllan, korv på fyllan. Ja, ni fattar. Har man kommit så långt dröjer det inte länge innan man sitter och trycker i sig skinka och korv på jul tillsammans med äldre släktingar som föraktfullt skrockar på ett vad-var-det-vi-sa-vis.

Sorry, men jag råkar vara en sucker för utochinvänd Nasse. JA. Jag är en hemsk människa. Ni har rätt att hata mig. Jag har absolut inga argument som stödjer mitt beteende förutom en värdelös karaktär. Fan, jag är dömd till att själv sluta som korv i mitt nästa liv.

Idag har jag börjat acceptera mitt halvtaskiga karma och istället försökt satsa på att äta överblivna styckrester med lite finess. Om jag bestämt ska trycka i mig söndermalen gris som packats i sina egna tarmar är väl det minsta jag kan göra att njuta av det så mycket det bara går.

Problemet är att det är svårt, för att inte säga omöjligt, i Malmö nattetid. I alla större städer med ett klubbliv att skryta om är korvvagnar med flera olika NYGRILLADE korvar, massor med tillbehör, olika bröd att välja mellan en lika naturlig del av stadsbilden som affischerare.

Vad har vi i Malmö? Korvhuset på Gyllenhamnsgatan och Orvars Korvar vid Hansacompagniet? Den ena stänger klockan sju och båda är belägna i områden som utelivsmässigt måste anses som rätt off idag.

Falafelimperiet har Möllan i ett så starkt grepp idag att det är omöjligt att trycka i sig någon annan söndertrasad gris än tveksamma Sibyllaexemplar.

Missförstå mig inte, jag älskar verkligen falafel, men i en situation när fucking jävla Stureplan gör slarvsylta av oss när det gäller korvutbud är det dags att någon säger stopp och kräver en ändring. För Nasses skull. Han är värd bättre.

Tidigare publicerad i Dygnet Runt/Sydsvenskan