Pophistorien är full av grusade förhoppningar. Den amerikanska låtskrivaren och cellisten Arthur Russell slutade aldrig drömma om den perfekta poplåten.

Ytterligare lite pengar till ytterligare lite studiotid för ytterligare några pålägg och finjusteringar var det enda som fattades för den där stora hitsingeln som skulle förändra allt. Det hände förstås aldrig.

När Arthur Russell dog i aids den 4 april 1992 var ”Is It All Over My Face?” – en barnförbjuden skev discoproduktion han spelat in tillsammans med discjockeyn Steve D’Aquisto under namnet Loose Joints 1980 – det närmaste han kom ett brett erkännande.

Det har inte hindrat mängder av discoproducenter samt svenska indietrubadurer som José Gonzalez och Jens Lekman att geniförklara honom och adoptera Russell-låtar till sin repertoar.

I Jan Gradvall, Lennart Persson, Andres Lokko och Mats Olssons sex år gamla antologi ”Feber”, fortfarande en av de bästa samlingar musiktexter jag läst, droppar de över 2 000 artistnamn på de drygt 500 sidorna. Arthur Russells namn nämns inte en enda gång. Det säger en del om hur marginaliserad hans musik var innan brittiska skivbolaget Soul Jazz och amerikanska Audika 2004 samlade delar av hans material på ”The World of Arthur Russell” och ”Calling Out of Context”.

Arthur Russell framstår lätt som en karikatyr av det missförstådda geniet. I kombination med hans tidigare svåråtkomliga discoskivor har den bilden gjort att många dragit slutsatsen att musiken också är svår. Det är den sällan. Istället handlar det oftast om enkla melodier sjungna med en hypnotisk stämma som suger in lyssnaren oavsett vilka musikaliska preferenser denne har.

Om tidigare återutgivet material koncentrerat sig på Russells avantgarde-disco visar nya samlingen ”Love Is Overtaking Me” som släpptes i förra veckan upp en annan sida. De tidigare outgivna inspelningarna består till största del av akustiska läger­eldballader och sträcker sig från 1973 fram till sista levnadsåren i New York.

Samlingen är sammanställd i samarbete med Tom Lee, Arthur Russells livspartner som indirekt finansierade de egoistiska drömmarna om den perfekta poplåten under alla år.

Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tom Lees rader i skivkonvolutet och inser att det finns människor som av lika mycket kärlek som besatthet valt att slutföra det arbete Arthur Russell själv aldrig lyckades avsluta.

Den pojkvän Tom Lee höll fast vid så troget att han inte ens nu, sexton år efter Arthurs Russells död släppt taget, var nämligen allt annat än änglalik som partner. Han använde Toms alla pengar till att köpa inspelningskassetter och sysslade med notoriska otrohetsförsök gentemot andra musiker trots att han var den fulaste killen i hela New York.

Ändå värmer sig Tom Lee fortfarande med att lyssna på sin expojkväns inspelade sånger.

Det räcker med att trycka på play för att förstå varför.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan. Arthur Russell dokumentären “Wild Combination” släpptes på DVD i veckan. På fredag visas den på filmfestivalen CPH:DOX i Köpenhamn

Nu ska jag göra något man inte får. Jag ska skriva om en skiva som varken går att hitta på Folk & Rock eller Skivesset i Malmö. Faktum är att den inte går att hitta i någon skivaffär i hela världen förrän om en månad. Men för de 1.4 miljoner svenskar som regelbundet ägnar sig åt fildelning har vårens viktigaste skivsläpp, debutalbumet från New York-bandet Hercules And Love Affair, redan funnits tillgänglig i flera veckor.

Om någon lydigt vill vänta med att lyssna på albumet ska inte jag hindra men att inte uppmärksamma er läsare om skivan redan nu vore att missköta mitt uppdrag som musikjournalist. Hercules And Love Affairs självbetitlade debut är nämligen en av 2000-talets hittills främsta skivor. Det är förstås ett mindre nederlag för mig att erkänna men för en gångs skull har den popkanon som brukar stämma upp i sådana här sammanhang helt rätt.

Hercules And Love Affair är det överlägset bästa album som gjorts med den uppskrivna New York-baserade rockdiscoetiketten DFA som avsändare. Bolaget drivs av LCD Soundsystems James Murphy och producenten Tim Goldsworthy. Sedan inledningen av 2000-talet har de med varierande resultat uppdaterat 80-talets sammandrabbningar mellan rock och dansmusik i staden.

Hjärnan bakom Hercules And Love Affair heter Andrew Butler. Som så många andra DFA-män är Butler en DJ i 30-årsåldern som tillbringat alldeles för många dagar och nätter med att jaga och dansa till svåråtkomliga disco- och houseskivor.

Tillsammans med karismatiska sångaren Antony Hegarty från indiegruppen Antony & the Johnsons och lite arty partyvänner bjuder Butler med oss till ljusskygga gayhak i 80-talets New York och Chicago. Klubbar där det föregående årtiondets mest upplyftande disco dopats med hårda trummaskinsrytmer, ylande acid-slingor och hela kostcirklar av uppåttjack.

Renässansen för gammal skitig house har pågått i några år nu men om man tidigare fokuserade på de råa, naket naiva produktionerna spolar Hercules And Love Affair fram bandet ett par år för att omfamna den uppenbara poppotential som fanns i många tidiga househits.

De första som verkligen fattade att house var enastående pop var engelsmännen. Under några ecstacyrusiga år i slutet av 80-talet såg de till att ett pärlband av klassiska Chicaohouselåtar pumpade i toppen av försäljningslistorna vilket bland annat fick Pet Shop Boys att spela in en cover av Sterling Voids politiska anthem ”It’s Alright” 1989.

Våren 2008 dunkar den mest oemotståndliga popmusiken åter i fyrafjärdedelstakt.

För oss som inte kan få nog av homosexuell dansmusikhistoria och sorgsna kärleksballader över melankoliska housebeats är det naturligtvis bara att ställa sig upp och göra vågen.

Om någon för två år sedan hade talat om för mig att vi inom ett par år åter skulle dansa till housefalsetter hade jag inte trott på dem. Nu är det bara att lyfta på hatten och hälsa den vokala housen, om än framförd av en queer popsångare istället för wailande afroamerikanka gospelpastorer, välkommen tillbaka.

Som obotlig discodåre och houseromantiker är det naturligtvis svårt att hävda något annat än att nostalgi aldrig låtit modernare än så här.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan.

Lördag 26 april gör Andrew Butler ett DJ-set på klubben Drama på Debaser i Malmö.

Jag tror det var Jan Gradvall som förklarade frilanslivets positiva sidor med att man aldrig riktigt kan vara säker på vad nästa vecka ska inbringa för spännande. Det kan faktiskt även gälla på Sydsvenskans nöjesredaktion. Jag inledde veckan med att relativt omedvetet starta ett mindre mediadrev och avslutade med vika ut Jonas “Basshunter” Altberg i ett samtidigt jobb på drygt 12 000 tecken. Däremellan hade jag angående Basshunters hangartranceiga Englandsetta “Now You’re Gone” spekulerat i om vi inom en snar framtid kommer att få höra den på någon av Malmös moderna elektroniska popdansklubbar. Vem kunde ha trott det för en vecka sedan? Nu drar jag till Falun i några dagar för att hämta hem två pälsbeklädda delar av familjen.

Lång artikel med Basshunter om Ali Payami, mobbing och “Boten Anna” hittar ni här

Spekulationerna om möjligheterna att få Malmös hippa popkids är mogna för Basshunter hittar ni här

Vintern har kommit till Malmö och det enda som hjälper är drömmen om dubbiga, gubbiga Jamaicanska sjutumssinglar.

Det var säkert några av er som hade hoppats på att jag skulle ägna de här spalterna till att skriva något sammanfattande om 2007. Men det tänker jag inte göra. Jag är så innerligt trött just nu, trött på att höra min egen röst eka och trött på Malmös uteliv.

Den senaste tiden har flera utekvällar slutat med att jag dragit upp täcket långt över öronen och stängt in mig i lägenheten med gamla jamaicanska dubhjältar som Augustus Pablo, Keith Hudson och Dr Alimantado som enda sällskap. Tolka mig inte fel nu. Regionens uteliv är fortfarande förträffligt. Det finns 367 valmöjligheter varje natt men just nu är det inte vad jag behöver.

Ge mig en liten bar, ett ensamt bord i ett hörn och någon tjomme som kastar ner en låda repiga reggaesinglar i helvetesgapet och jag är jättenöjd.

Någon vis människa förklarade en gång att dub handlar om utrymme. Om att lyfta fram de mest väsentliga delarna av en låt för att ge dem chans att andas. Aldrig tidigare har det känts mer angeläget med luft. Att skala bort och ignorera allt som inte betyder något är den enda utvägen om vi inte vill gå under i en överdos av intryck och information.

I mitten av november hade den brasilianska filmaren Bruno Natal världspremiär för sin dokumentär Dub Echoes. Med hjälp av en diger samling jamaicanska farbröder och en bunt engelska 90-talsikoner berättar han hur genren påverkat dagens musik. Om inte King Tubby och andra dubpionjärer från början av 70-talet solat upp en massa reggaeinstrumentaler bland molnen hade vi förmodligen aldrig fått chans att lyssna på genrer som drum & bass, disco, house och definitivt inga nymoderniteter som dubstep och nydisco.

Även om Bruno Natal inkluderar några av dubstepgenrens största namn känns valet av intervjuobjekt väldigt mossigt. Vad triphopcelebriteter och andra rester från 90-talet har att säga om dub känns bara ointressant med tanke hur uppenbart genren påverkan betydligt mer aktuella namn - till exempel danska technostjärnan Trentemøller, tyskchilenska minimalknapraren Ricardo Villalobos och norska discotjusaren Todd Terje. Dub har helt enkelt varit den gemensamma nämnaren för all dansmusik som inte medvetet ansträngt sig för att verka pantad de senaste åren.

I frankrike häckar ett trevligt litet coverband som kallar sig The Dynamics. Den senaste tiden har de radat upp en fin samling sjutumssinglar med reggae- och dubversioner av diverse dansgolvsstandards. På debutalbumet ”Version Excursions” som släpptes i oktober har de rökt ner dryga dussinet favoriter från soul- och rockhistorien.

Jag tillbringade hela hösten med att drömma om att någon skulle boka The Dynamics till Sverige. Ett tag var jag så desperat att jag till och med var på väg att flyga hit dem själv. Men det blev aldrig av. Även en världsfrånvänd optimist som jag tvingades inse att det är svårt att få någon ekonomi i att boka ett okänt franskt coverband med endast en handfull singlar i bagaget.

Med ett album att luta sig mot kan det förhoppningsvis bli en ändring på det. Tills dess tänker jag hålla utkik efter Erik Rosenberg eller Mr Jims sessioner vid skivspelarna på Metro i Malmö. Ja, förutsatt att inte Palle Tenfalk gräver upp den där ekoboxen ur tomtesäcken och har uppesittarafton på Tempo med en hög Johnny Cash-plattor i famnen.

Men det vore kanske att hoppas lite för mycket.

Tidigare publicerad i Rodeo

Augustus Pablo - Pablo In Dub (från debutalbumet “This is Augustus Pablo)

Dr Alimantado - Ride On (från albumet “The Best Dressed Chicken In Town”)

Keith Hudson - Michael Talbot Affair (från albumet “Pick A Dub”)

Nattlivsmöllan är mer segregerat än någonsin. Jonas Grönlund undrar om det är Sverigedemokraterna som diktat ihop klubbkalendariet.

Måndagskväll på Möllan. På uteserveringarna längs Ängelholmsgatan är vi några tappra entusiaster som försöker krama de sista timmarna ur sommaren. När jag skriver det här har det gått drygt en vecka sen jag nåddes av beskedet att torsdagsklubben Original Bangarang efter två år lämnar Volym. Ett kapitel i Malmös klubbhistoria har avslutats.

Original Bangarangs kvällar var på många sätt allt det som resten av klubbmöllan inte var. De körde varje vecka och var den enda vardagsklubben som funkade bra. Genom att husera på folkliga Volym mitt i Möllevångens vimmel hade de också möjlighet att presentera musik som annars lätt hamnar i periferin – i deras fall dancehall och reggae – på ett lättillgängligt sätt. Det var alltid gratis, för den som ville delta i festen var det bara att öppna dörren och mötas av en vägg av fukt och svett.

Framförallt var Original Bangarang och Safari Sounds torsdagar på Volym den enda klubb på Möllan som lockade ett klientel som kan benämnas som blandat, etniskt, socialt och musikaliskt.

Möllan målas ofta ut som en mångkulturell smältdegel. Ett möte mellan en lyckad svensk integrationspolitik, kreativitet, postaktivister och influenser från världens alla hörn – perfekt för exotiska inslag i härliga mat- och reseprogram på SVT. Klubblivet, och i förlängningen de sociala relationerna, på Möllan är mer segregerade än någonsin.

Den som besöker några av de mest etablerade nattklubbarna i området - Inkonst, Debaser, Jeriko och KB - kommer ha svårt att hitta gäster som inte kan klassas som stereotypt svenska. Stundtals känns det som om det är Sverigedemokraterna som dikterat agendan. Klubbutbudet på rockdrakar som Debaser och KB riktar sig så strikt till en viss målgrupp att de lika gärna kunde smälla upp en lapp i dörren med texten ”Whites Only”. Det skulle inte märkas någon skillnad i klientelet ändå.

Tyvärr är det inte mycket bättre på Inkonst och Jeriko (där jag själv driver en klubb). Visst spelas det musik med rötter inom exempelvis afroamerikansk eller latinamerikansk dansmusik, gärna med ett exotiskt ”ghetto” prefix. Men det görs alltid med samma gamla vanliga akademiska medelklass i åtanke.

Idag är nio av tio klubbarrangörer på Möllan svennar som vill bjuda andra svennar på fest. Sen kan de morgonen efter sitta hemma och saxa mellan blogglänkarna på Dyngan.se och sin facebook för att uppdatera sig om vem som var på vilket ställe eller var det var ”konstigt folk”. Det vill säga andra människor än dem som de har pluggat med i Lund eller träffat på Nöjesguidens senaste smygläsning.

När det blåste som hårdast kring svartklubben Inmission var det aldrig någon som lyfte fram klubben som mötesplats. Genom sina generösa öppettider var Inmission en av få klubbar i området som faktiskt bidrog till att människor som aldrig annars skulle ha träffat varandra dansade på samma dansgolv. Mossiga ravare drack smuggelöl med popkids, en och annan gangster dansade bredvid bratrester från Lilla torg medan internationella superstar-DJs storögt noddade vid bardisken tillsammans med ett gäng förortsungdomar.

Vi har lätt för att romantisera oförutsägbara möten mellan kulturella och etniska grupperingar. Punkens clash med reggae i London och hiphop i New York, Detroitstechnons förälskelse i europeisk synt och homosexuell disco etcetera. Historiskt sett har den bästa och mest intressanta musiken alltid skapats i kreativa krockar mellan olika kulturer på väg framåt. Men vad gör vi för att något liknande ska kunna ske idag?

Jag saknar sammandrabbningarna.

Tidigare publicerat i Rodeo.

Kommentar: Den här texten är skriven i slutet av september min publicerades först nu. Sen dess har saker förändrats lite. Inkonst har öppnat upp famnen för Original Bangarang och erbjudit dem ett nytt hem vilket de ska ha en eloge för. De kör sin första kväll imorgon torsdag.

Sådär. Det är precis hit jag har väntat på att den pålitliga brittiska etiketten Soul Jazz Records skulle komma med sina retrospektiva samlingar. Att deras outtröttliga arbete med att vända på stenar i musikhistorien till slut skulle hamna i 70-talets Brasilien var förstås oundvikligt. Att de skulle göra det nästan samtidigt som Göteborgarna José González, Jens Lekman och proggdiscoduon Studio fått mig att snegla åt samma håll igen är förstås ett lyckligt sammanträffande.

Om det verkligen var den revolutionära brasilianska Tropicália-rörelsen Studio syftade på i våras när de från Inkonst scen sjöng om att de hade ”tropical needs” vet jag inte. Soul Jazz-samlingen ”Brazil 70” med underrubriken ”After Tropicália – New directions in Brazilian Music in the 1970s” tar i alla fall vid där 2005 års föregångare “Tropicália” slutade.

”Tropicália – A Brazilian Revolution In Sound” var en utmärkt sammanfattning av det korta, men extremt inflytelserika kulturupprop som startades i Salvador i nordöstra Brasilien 1968. Influerade av tidens revolutionära vindar höjdes röster som ville göra upp med en identitet präglad av landets koloniala rötter och införa nya moderna kulturella uttryck. Ett år senare tystades uppropet brutalt ner av militärdiktaturen i landet.

På ”Brazil 70” är klockan framvriden ett par år. För även om juntans fängslande och senare deportering av frontfigurerna Gilberto Gil och Caetano Veloso innebar slutet för Tropicália som kollektiv levde värderingarna vidare.

Musikaliskt har 70-talets och dess postrevolutionära mix av amerikansk och brittisk folkrock, europeisk avant garde-musik och afro-brasilanska dansrytmer alltid varit den mest intressanta perioden i den brasilianska musikhistorien. Hösten 2007 känns det mer nödvändigt än tidigare att söka upp.

För även om influenserna inte är direkta är miljöerna på ”Brazil 70” – framåtblickande möten mellan global folkmusik och progressiv pop och rock – de samma som rymmer mycket av den mest spännande popmusiken idag.

I José González folksoul spökar Antonio Carlos Jobim akustiska 60-talsbossa men även efterföljare som Milton Nascimento och sångerskan Joyce. Jens Lekman samplar brasilianska dragspel och tvingar med dem till popvärldens alla hörn. Studio har förmodligen lyssnat mer på exempelvis Paul Simons exkursioner till Sydamerika och Afrika på 70-talet och 80-talet än de ursprungskällor han i sin tur influerades av.

En av Tropicália-rörelsen största intellektuella influenser var den modernistiska poeten Oswald de Andrade. I sitt mest kända manifest, ”Manifesto Antropófago” (Kannibalmanifestet), från 1928, menar han att den Brasilianska kulturens främsta egenskaper är dess förmåga att ”kannibalisera” och plocka influenser från andra kulturer för att skapa något eget och unikt att exportera.

80 år senare, på andra sidan jorden i Göteborg, blandas skärvor från den brasilianska musikhistorien med svenska indietraditioner. Nya stolta popidentiteter byggs upp. Redo att postas tillbaka ut i världen igen.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Exklusivitet är inte exklusivt. Ingen klubbidé är så stark att den har råd att stänga ute sina gäster.

I början av sommaren satt jag på en innergård i närheten av Rådhusplatsen i Köpenhamn och snackade med Thomas Dalvang Fleurquin. Thomas är en halvgalen danskfransos samt den främsta kraften bakom klubbfestivalen CPH Distortion och produktionsbolaget Human Productions.

Han var trevlig och intressant att prata med, men efter att ha skrivit något i Sydsvenskan om att festivalen »i nio år dragit stubintråd mellan det mesta och det bästa i Köpenhamns klubbliv« tänkte jag inte mycket mer på Thomas Dalvang Fleurquins gråhåriga kalufs den här sommaren. Tills för några dagar sen.

I augustinumret av brittiska i-D gick det att läsa om New Yorks A-ron The Don och hans klädmärke aNYthing. Varumärke är kanske ett bättre ordval. aNYthing gör inte bara kläder. A-ron ser till att vänner och bekanta som partydiscoduon Rub’n’Tug och phillygruppen Plastic Little får ge ut skivor (ni missade förstås inte deras singel “Crambodia” med Ghostface, Spank Rock och Amanda Blank). Han fixar klubbar för det kreativa downtowns allt och alla. Härnäst ska han kasta sig in i tv-mediet. På det viset är aNYthing knappast unikt och det intressanta är egentligen inte det A-Ron gör utan det han säger i artikeln. »Exkludera inte, inkludera«. »Don’t be bitter, be better«.

Visst, först framstår mycket av hans snack om att förena och omfamna som lite väl slackernaivt. Men för den som ser sig omkring, och fokuserar på de avsändare som de senaste åren cashat in störst framgångar inom den alternativa populärkulturen och dansmusiken, blir det tydligt att han har en poäng.

Diplo och Hollertronix, tyska technoetablissemang som Get Physical, Bpitch och Kompakt, Pedro Winter och Daft Punks arvingar på Ed Banger records i Paris. Även om de gemensamma nämnarna musikaliskt är få förenas de alla i en entusiastisk, nyfiken pionjäranda som inbjuder till en delaktighet. Det är framförallt det som skiljer dem från tidigare grupperingar inom dansmusiken.

Köpenhamn känns likadant för tillfället. Hela sommaren har Thomas Dalvang Fleurquin och hans klubbkollegor tagit fasta på ovanstående och bjudit in till fest under gemensam partyflagg. Knappt en vecka har passerat utan att vi kunnat läsa om dj:s och andra aktörer i stans nattliv som gått ihop och ordnat festivalkalas.

Det fåniga är att förutsättningarna för allmän storfest är betydligt bättre i Malmö än i Köpenhamn. Med tanke på koncentrationen av människor och klubbar kring Bergsgatan och Folkets Park borde det inte vara särskilt svårt att bjuda in till kalas. Men tyvärr verkar det inte finnas något intresse alls hos de klubbar och etablissemang som häckar i området. När Möllevångsfestivalen brakade av med gatufester, utomhuskonserter, hippiekvarter och gud vet vad var endast den natt-öppna lunchrestaurangen Bodoni representerat.

Nej, på vår sida av sundet verkar klubbgardet hellre kriga sig ur konkurrensen än förenas. Istället för att öppet inbjuda till medverkan till något positivt, används ofta någon sorts antipepp som bygger på att samla alla som inte gillar det någon annan erbjuder. De är lite för gott om ängsliga tuppar i trettioårsåldern som hellre mäter kuken och pissar vallgravar kring sitt eget lilla revir än gör något för någon annan.

Tidigare publicerad i Rodeo. Månadens bästa fester hittar ni här.

Via lokala MP3-bloggen Disco Belle hamnade jag för någon vecka sen i en komisk diskussion på ett nördigt DJ-forum. Någon hade gjort en så kallad mash up – slagit ihop två låtar med hjälp av ett enkelt redigeringsprogram i datorn – och delade med sig av resultatet. I det här fallet var det Timbalands senaste megahit ”The Way I Are” som tvingats ihop med soulsångerskan Marva Whitneys i hiphopkretsar klassiska ”Unwind Yourself”.

Problemet var att låtarna inte gick i samma tonart, vilket en av forumets besökare försynt försökte påpeka. Diskussionen kunde ha slutat där om inte avsändaren knasigt nog börjat argumentera mot som att det vore något godtyckligt som diskuterades och inte en konstant sanning. Antingen är ju något falskt eller så är det inte det.

Dagarna efter roade jag mig med att berätta historien för jämnåriga klubbvänner. ”Dagens ungdom, de kommer att lära sig att uppskatta kvalité när det blir lite äldre”, skrockade vi självgott och klappade oss på kaggen av musikhistoriskt kapital vi samlat på oss genom åren, skrämmande omedvetna om hur gamla vi lät.

Liknande attityd möter ofta kvinnliga artister som franskamerikanska electropopsångerskan Uffie och hennes landsmaninna Roxy Cottontail som gästar Debaser i Malmö på lördag.

Discjockeyn, publicisten, festfixaren, designern och rapparen Roxy Cottontail har de senaste åren gjort sig känd som en av New Yorks skickligaste PR-människor. Bland annat har artister som Spank Rock, Diplo och Hollertronix henne att tacka för att de idag får sprida partyhiphop och lokala avarter till genren som Baltimore Club i Europa.

Varken Uffie eller Roxy har en bakgrund inom hiphop, Roxy har rötter inom den feministiska Riot Grrl-rörelsen. Men det hindrar dem inte för att adoptera, eller snarare kidnappa hiphopens sexistiska machoattityd och vrida perspektiven hela varvet runt.

Men när vita medelklasstjejer som Uffie och Roxy Cottontail överlägset rappar om att supa och knulla är det inte öppenheten som är mest provocerande. Den största provokationen är att de inte kan rappa alls. Och det är det som gör dem så genialiska.

Trots kommersialiseringen finns det fortfarande en tyst överenskommelse om att skillz, färdigheter, har betydelse inom den mansdominerade hiphopen. Med ett medvetet taffligt tilltal gör Roxy & CO sig onåbara för den kritiken på samma sätt som punk, tweepop och annan lo-fi musik där spelskicklighet aldrig överröstat andra uttryckssätt, gjort tidigare.

Det jobbiga för hiphopsnubbarna är att det den senaste tiden kommit en uppsjö av kvinns som även mosar dem på deras egen planhalva. Lesbiska raptrion Yo Majesty från Florida, Stockholms Mapei, nya amerikanska stjärnskottet Lil’ Mama och Remy Ma är bara några kvinnliga hiphopakter som kramats ihjäl på bloggar och topplistor.

Inom klubbmusiken har man alltid pratat om att kvinnorna styrt dansgolvet. Dansar tjejerna så dansar killarna för de gillar tjejer typ. Nu tyder det mesta på att kvinnorna snart dominerar resten av klubben med. Det tråkiga för oss killar är att de verkar rätt ointresserade av att bjuda in oss till festen.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan.

Regionens DJs och festfixare måste lämna hobbyklubbandet bakom sig och förverkliga drömmarna.

Innan vi hunnit smälta den passerade sommaren har lokala bokare och arrangörer redan planerat klart stora delar av klubbhösten. Ska vi tro på förhandsrapporterna verkar höstens trend vara super size. Stora och påkostade bokningar med möjlighet att locka stora och breda publikskaror.

I skrivande stund är varken alla förhandlingar eller kontrakt klara, men bli inte förvånade om ni om några månader hittar namn som Ellen Allien, M.I.A. Get Physical-bossen DJ T eller Justice högst upp på en affisch på Simrishamnsgatan. Det är i alla fall bokningar av den kalibern som står överst på önskelistan hos mer än en klubb- och konsertdrake i stan. Skillnaden mot föregående år är att önskedrömmarna faktiskt ser ut att kunna bli verklighet.

Jag är lite kluven. Hatten av för de som vågar satsa. I den konkurrenssituation som råder måste man våga, både för att vinna publik och för att profilera sig som ett etablissemang att lita på. Och vill man göra det är det betydligt bättre att satsa på ett stort namn som publiken verkligen känner till istället för ett billigare, men ändå väldigt kostsamt andrahandsval som inga andra än klubbarrangörens tre kompisar hört talas om, än mindre kunnat läsa om i svenska medier.

Samtidigt är jag trött på att klubbMalmö ständigt gömmer sig bakom influgna gäster istället för att själva försöka göra ett avtryck. Ambitionsnivån och drömmarna får inte sluta vid att få med någon semikänd gäst-DJ på svartklubb efter spelningen. Det är dags att lämna hobbyklubbandet, följa drömmarna och ta allt vidare till nästa nivå.

Lokala klubbarrangörer är grymma på att göra fester, men inte lika bra på att själva stå i rampljuset. Jag skulle vilja att de sneglade mer på hur kollegorna på den mer artistiska lokala hiphop-, reggaescenen gör. Där verkar det på ett helt annat vis finnas drömmar om framgång i ett större perspektiv.

När klubbmalmö är upptagna med att plåta fräcka pressbilder på sig själva och springa på gratisfester kränger hiphop- och Jamaicamalmö ut genomarbetade mixtapes, spelar in svindyra dubplates och låtar med internationella stjärnor. De gör exakt samma sak som de influgna DJs och artister som gästar klubbkollegornas fester gjorde för några år sen.

Malmöklubbar har av tradition varit väldigt generösa med att bjuda in klubbar och DJs från andra städer. Stockholmskonstellationer som Vänner & Bekanta samt DJs från hippa popdans- och hiphopklubbar i London, Paris och New York gästar regelbundet stan. Men när såg ni senast en Malmöklubb göra ett gästspel på bortaplan?

I en kombination av paradigm- och generationsskiften har det skapats ett glapp mellan de som gör klubbar i Malmö och de som spelar skivor och gör musik på en högre nivå. Undantaget Timbuktu och Skånes Ljudpark finns det väldigt få DJs och musiker av nationell och internationell standard med stark förankring i stadens nattliv. Det är det glappet som måste häftas ihop för att den mediala och publikmässiga medvind som för tillfället råder inte ska förvandlas till mild bris.

Titta på hur andra kulturverksamheter fungerar i Sverige. Titta på de människor som flygs in till Malmö och Köpenhamn var och varannan helg. Anledningen till att de blivit tillräckligt stora för att kunna locka folk till arrangemang i helt andra länder, anledningen till att de faktiskt kan leva på det de gör, är att de vågat ta sitt musicerande och klubbarrangerande till en ny nivå.

Det är hög tid för klubbMalmö att göra samma sak: att professionalisera.

Tidigare publicerat i Rodeo

Jag vill även tillägga att pressläggningstiden (texten är skriven i slutet av juli) gjort att visa spekulationer om bokningar och liknande ovan är något inaktuella. Flera av dem har faktiskt redan bekräftats.

– Jag tror vi skippar det. Det låter som ännu en reggaeartist som bara får en massa uppmärksamhet för att han är vit.

Mailet från magasinredaktören var väl inte riktigt vad jag hade hoppats på. Men det var svårt att inte konstatera att big boss hade en poäng. Saken var den att jag hade dansat till Collie Buddz ”Come Around” i mer än ett halvår tidigare utan att ha en aning om att avsändaren var en sångare från Bermudas med en nuna lika blek och fager som Justin Timberlake.

Collie Buddz genombrottsingel ”Come Around” var en av förra årets absolut största reggaelåtar. En bastung marijuanahyllning som produktionsmässigt lät som en given uppföljare till Damian Marleys stenhårda ”Welcome To Jamrock”.

Historiskt sett är vita artister som gör reggae och dancehall ett känsligt och väldigt motsägelsefullt ämne. Det är få musikgenrer där autencitet är så förknippat med etnicitet som reggae. Samtidigt är rootsreggaen och rastafarireligionens budskap om att återvända till Afrika – det som många oinsatta tror är synonymt med all Jamaicansk musik – bara en tårtbit av en ytterst mångfacetterad musikscen. En scen som spänner mellan allt ifrån hård digital dancehall och smörig lovers rock till experimentell dub och musik som inte kan beskrivas som något annat än karibisk soul och R&B i baktakt.

Rent kommersiellt är det också en motsägelse. I den mördande konkurrens som råder inom reggae och dancehall är det knappast en fördel att vara vit, snarare tvärt om. Men för den som vill nå ut till en vit, västerländsk poppublik – den målgrupp som oftast brukar räknas till ”de breda massorna” – är det förmodligen ingen nackdel om målgruppen lätt kan identifiera sig. Identifiera sig med någon som ser ut som dem själva.

Det är inte hudfärgen som gör att 25-åriga Collie Buddz har potential att nå långt utanför reggae- och dancehallvärlden likt Sean Paul har gjort. Till skillnad från konkurrenterna har Collie Buddz, eller Colin Harper som han egentligen heter, en bakgrund som producent, låtskrivare och ljudtekniker. När andra sångare och artister mer eller mindre är beroende av att någon förser dem med bra rytmer och låtar kan Collie Buddz skräddarsy produktioner med sig själv i åtanke. En annan sak som talar för ett större genombrott är en närmast osannolik artiskt bredd som smärtfritt spänner mellan hård dancehall och tårdrypande kärleksballader i falsett.

Collie Buddz självbetitlade debut släpptes tidigare i sommar och gick direkt upp på USA-listans förstaplats för reggaealbum. För tillfället väntar vi på att hans tredje singel ”Tomorrows Another Day” – en av årets bästa låtar överhuvudtaget – ska släppas utanför reggaevärlden med tillhörande video.

Det är först då vi på allvar kan få en indikation på om han kan nå hela vägen eller kommer förpassas till en i mängden av fantastiska karibiska popstjärnor som aldrig riktigt lyckades nå ända fram.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan