Oh, Baby – I Like it Raw

Soulful Dynamics – Jungle People Original + Long 12” Version (256)

Snickars records Mika Snickars was in Malmö a couple of weeks ago for back to back gigs at Brogatans Källare. Now all of you have the chance to hear his fantastic friday night set. We have just started to work the tracklist. Feel free to join us in the digging if you recognize some of the tracks. I update the tracklist along the way.

Mika Snickars DJ’set LIVE at Brogatan 12, Malmö 23/9 2011 - LEFTFIELD DISCO by Snickars Records

00:00:00 – Jona Lewie - Hallelujah Europa
00:08:45 – Amon Duul - Kismet
00:12:55 – Heaven & Earth - Feel the spirit
00:14:28 – ?
00:19:00 – ?
00:25:30 – Steel Mind - Boss Man
00:30:06 – ?
00:35:40 – Santa Esmeralda - Don’t Be Shy
00:39:36 – Equals - Mystic Syster
00:42:06 – Wabine - Sail On
00:47:18 – The Monks - I Can Dub Anything You Like
00:51:05 – Heart - Magic Man
00:58:57 – ?
01:01:38 – ?
01:04:50 – ?
01:08:16 – ?
01:11:05 – ?
01:14:18 – Tappa Zukie - Freak
01:20:30 – Soulful dynamics - jungle people
01:24:35 – Ray Munnings - funky nassau disco version
01:28:22 – ?
01:30:50 – Kasso - Baby One More Round (Frankie Knuckles Remix)
01:36:55 – ?
01:42:15 – ?
01:45:35 – ?
01:49:30 – Michelle - Rush Hour Traffic
01:53:15 – ?
01:56:30 – Florence & The Machine – Rabbit Heart (Raise It Up) (Leo Zero Remix - Greg Wilson Edit) ?
02:02:06 – Yoko Ono - Walking On thin Ice (Edit/Version?)
02:06:20 – Squallor - I love My Disco Baby
02:12:30 – ?
02:16:37 – Luiza Fernandez - Lay Love on you
02:20:40 – Bob Chance - It’s broken
02:29:20 – Equals – Nobody´s Got Time
02:34:10 – Gichy Dan - Cowboys & Gangsters
02:38:53 – Gichy Dan’s beachwood #9 - On a day like today
02:44:09 – ?
02:48:30 – ?
02:52:46 – Emil Broomés skrik hörs i pickupen
02:53:03 – ?

We’ve been bombing this lately. Omar-S together with the legendary Colonel Abrams, refixed by Shadow Ray. It’s out now on vinyl only.

We’re really feeling this at the moment. I could be wrong (I was in one of those dizzy festival modes) but I think I heard this for the first time at the amazing Skanka Loss festival in Gangnef this summer. Top nice piano disco from Stockholms Axel Boman.

Vi räknar ner till premiären av Disco Devils nästa fredag. Ett låt per dag i en vecka framåt. Först ut. Sailors av syndiga rockdisco “Down By The Docks”.

Sailor - Down By The Docks (192)

Det är hög tid att på allvar introducera Disco Devils – det senaste tillskottet under Oh Baby I Like It Raws klubbparasoll. I sommar vänder vi upp och ner på korset i kyrkan och förvandlar Babel till ett gudsförgätet näste av förbjudet leverne.

Tillsammans med vänner, lokala hjältar och influgna internationella gäster blir Disco Devils som en extended version av det vi gjort tidigare. Lite större, lite ruffare, mer disco, mer dans, mer eh… lättklätt och ännu roligare. Som ett Oh Baby I Like It Raw med dödskallemask, slitna jeansshorts och rullskridskor ungefär.

På premiären 17 juni av flyger vi in James Hillard och Severino Panzetta från världens just nu bästa och mest älskvärda dansmusikkollektiv Horse Meat Disco. Och ställer lokala discodrugan Fröken Vega med shotstermos i dörren.

Sedan 2003 har Horse Meat Disco vevat den regnbågsfärgade discofanan i bortglömda Londonstadsdelen Vauxhall. Inspirerade av den inkluderande och frisinnade klubbscenen i New York på 70- och 80-talet är Horse Meat Disco lika kända för sina galna fester i Lissabon, Berlin och Barcelona som sina färdigheter bakom skivspelarna. Framförallt har de visat att disco och house – till skillnad från vad många andra dj:s verkar tro – handlar om oavbruten dans med ett enda stort leende på läpparna. Eller som vår discohjälte Daniel Wang uttrycker det i omslagstexten till discohingstarnas redan hyllade tredje samlingsalbum som släpps om ett par veckor ”en dj som inte älskar att dansa är ingen riktig dj”.

Vi kunde inte ha sagt det bättre själva.

Så får vi lov?

/Oscar & Jonas

Tid: 21.00-03.00.
Entré: 100 kronor. Fri entré innan 22.00.
Ålder: 20 år.
Maila info@babelmalmo.se för begränsad 18-20årslista.

Disco Devils återkommer 8 juli, 6 aug och 26 augusti.

 — -

http://www.residentadvisor.net/dj/horsemeatdisco

http://www.horsemeatdisco-thealbum.com/

Some new stuff, some classics and a bunch of songs we can’t stop playing for some reason. Live from our bedrooms in one take. Enjoy!

Oh, Baby – I Like It Raw: Live From the Bedroom

1. Joe Gibbs & The Professionals – Rhythm Tackle
2. UB40 – Don’t Break My Heart (12” Version)
3. Todd Terje & Prins Thomas – Reinbagan
4. Chuck Norris – All That She Wants
5. The Dead Rose Music Company – Just A Bitter Love
6. The Francis Inferno Orchestra – So Devine
7. Empire Projecting Penny – Freakman
8. Cerrone – Hooked On You
9. Bumblebee Unlimited – I Got A Big Bee
10. T-Coy – Carino (Greg Wilson’s Re-Edit)
11. Mulatu Astatke – A Man of Experience (Pedro Zopelar Remix)
12 Fela Kuti – No Possible (Joystick Jays Vulgar Distractions Edit)
13. Prins Thomas – S.O.S.
14. Mark Seven – Uptown A
15. The Love Unlimited Orchestra – Welcome Aboard
16. Soul Clap – Love Light
17. Melba Moore – Love’s Comin’ At Ya (OOFT Rework)
18. D.D. Sound – Burning Love (Glossy Edit)
19. Motor City Drum Ensemble – Raw Cuts #2
20. Prins Thomas – Fehrara
21. Vincenzo & Duffer Swift – Got To Be (Herbert Remix)
22. Tito Fresh – Baby Step
23. Terrence Parker – Your Love
24. Star Trek – Kirk, Scotty & The Enterprise
25. Arthur Russell – This Is How We Walk On The Moon (Youth Return To Base Edit)

Oh Baby I Like It Raw Live From The Bedroom mixtape (direct link)

Musik, liv och död. För Theo Parrish existerar inget annat. Efter ett halvår av misslyckade försök fick Martin Abrahamsson äntligen prata med en av dansmusikens mest mytomspunna producenter. Det har gått tio år sedan dess, men Theo Parrishs berättelse om house, techno, rötter och en musikvärld där allvar ersatts av jippon är precis lika aktuellt än idag. Därför återpublicerar vi nu intervjun i samband med att Detroits tuffaste housekatt besöker Malmö.

Text: Martin Abrahamsson

– Okej mannen, du får ställa fem frågor, men det är bäst att du gör det snabbt. Jag har bråttom, muttrar Theo Parrish från sin studio någonstans i Detroit.

Jag har äntligen lyckats få honom att gå med på att göra en intervju, efter ett halvår av tjat och besked om att han inte vill ge några har tid eller lust, att jag skulle ringa tillbaka senare och en telefonsvarare vars meddelande jag kan utantill vid det här laget.

Men det har varit värt det. Jag skulle kunna vänta ett halvår till för att få göra den här intervjun. Theo Parrish är nämligen en av de få orsakerna till att jag fortfarande vill tycka om ny housemusik. Det är väntan på hans och Moodymanns tolvor som hjälpt mig att hålla modet uppe när det sett som mörkast ut, med högvis av medelmåttig deephouse och discoloopar som Gud glömde, och som vi andra också helst skule vilja glömma. Jag vill ju bara att musiken skall säga mig någonting, att den skall gunga min värld istället för att vagga in mig i sömn, om ni förstår vad jag menar.

Det är därför jag sitter här idag med telefonluren i handen. Fem frågor till en sur man från Detroit som verkar vara allt annat än upplagd för en pratstund.

Så Mr Parrish, vad inspirerade dig att börja producera musik?
– Jag tror det handlade om en naturlig utveckling. Som tonåring hade jag en massa musik runt omkring mig. Jag hörde musik på radion och det fanns en studio dit jag kunde gå och öva, svarar Theo kort och blir tyst.

Jag befarar att samtalet kommer att vara över ganska snart.

Ser du dig själv som en houseproducent?
– Jag känner mig mer som en musikproducent. Housen har fött så många oäktingar att den inte existerar som musikstil längre. Det finns så många stilar att det är svårt att prata om ett unisont sound, jag tycker snarare det är en viss slags energi som är gemensam.

Och jag håller med. Theo Parrishs musik må innehålla många av de komponenter som traditionellt utgjort housemusiken. Men de tolvor han släpper på sitt eget skivbolag, Sound Signature, är ändå så långt ifrån traditionell house man kan komma. Tempot är långsammare, kanterna är lite vassare och musiken byggs upp lika mycket av en känsla, som av instrument och samplingar.

Framför allt är Theo Parrish musik bättre än allt annat som släpps år 2000. Den monotona bilfabriksfunken har aldrig låtit bättre än på de tolvor Theo Parrish legat bakom de senaste åren. Took Me All The Way Back, Heal Yourself And Move, Sky Walking och Dusty Cabinets är ren och skär utveckling. Musiken behöver varken vara kliniskt rent producerat eller ambitiöst jazzharmonisk för att vara intressant. Det räcker med att den är något som kommer naturligt.

Vilka upplevelser har haft störst betydelse för dig och din musik?
– De viktigaste upplevelserna, hm… det är en bra fråga, mannen. Jag kommer ihåg en gång när jag var liten, alltså riktigt liten, och jag var hemma hos min morbror när hans band repade. De stod nere i källaren och spelade Isley Brothers-låtar och min morbror Dexter sa till mig att jag skulle sätta mig ner och bara lyssna. Du skall veta att på den tiden var det svårt att få mig att sitta still, men jag lydde morbor Dexter för att han sa till mig att göra det. Sedan blev jag bara sittande blickstilla genom hela repetitionen, det var som om jag var förtrollad.

– Ett annat minne är min allra första klubbupplevelse. Jag gick på klubb för att lyssna på Ron Hardy och han spelade Stevie Wonder-låtar på det stora ljudsystemet. Jag kommer ihåg att jag var mycket mindre än alla andra och jag blev fullkomligt överväldig av de stora högtalarna och energin musiken fick på ett stort ljudsystem. Det var som en helt ny värld. Det var då jag upptäckte att musiken var större än mig, både bildligt och bokstavligt talat.

– Jag har ett till minne som jag måste berätta om. Det var någon gång under förra året. Jag spelade på en klubb tillsammans med my man Kenny [Dixon Jr]. Mitt i vårt set la Kenny på Princes Seventh Heaven och det var helt fantastiskt. Kenny spelade en bootlegversion där man bara hör ett piano och Princes röst. It was out of this world man. Skivan är nästan omöjlig att få tag i, Kenny är den enda jag känner till som har den och jag vet inte varifrån han har fått den.

I det lilla jag läst om dig, står det att du flyttade från Chicago till Detroit för fyra år sedan. Hur förändrade flytten dig och ditt förhållande till musiken?
– För det första vill jag bara säga att det är fel att jag flyttade från Chicago till Detroit. Jag flyttade från Chicago till Kansas City för att studera. Därifrån flyttade jag sedan upp till Detroit. Flyttarna påverkade mig på olika sätt. I Kansas City upptäckte jag hip hopen på allvar. Jag hade i och för sig kommit i kontakt med hip hop tidigare, men det var mest NWA, Public Enemy och de där vanliga grejerna.

– I Kansas blev jag god vän med Jug Mox som är DJ och hip hop-producent, vi spelade förresten in ett par låtar tillsammans. Det var genom honom jag upptäckte filosofin, budskapet i texterna, kärleken och den politiska uppriktighet som genomsyrar hip hopen. Det var en helt annan slags energi än den musik jag lyssnat på dittills.

– Hur som helst, jag tog min examen hösten ‘95, efter fyra och ett halvt års studier, och flyttade till Detroit. Den första skillnaden jag upptäckte var hur ”smooth” den musikaliska vibben var i Detroit. I Chicago byggde det mer på energi. När jag lärde känna människor i Detroit förundrades jag över att det fanns så många väldigt, väldigt musikaliska människor där. Därmed inte sagt att människorna i Chicago är omusikaliska, bara att det handlar om en annan sorts vibb. Den här känslan förändrade självklart mitt sound. Ibland kan jag se de olika känslorna i min musik, det blir en slags mix av de båda.

Hur skulle du beskriva din egen musik?
– Jag skulle inte vilja säga att jag har en speciell stil, jag gör inte en enda sorts musik, det är hela poängen. Jag vill inte att människor skall lyssna på en låt och gilla den för att det låter som Theo Parrish. Jag vill att människor att skall lyssna på musiken först och sedan upptäcka att det är jag som gjort låten. Det handlar om att musiken skall komma i första rummet och inte artisten. Oftast är det tyvärr tvärtom, tidningarna är bara ute efter rubriker.

Tänker du på den engelska musikpressen?
– Uhuh, de jävlarna förstörde Larry Heards karriär. Åtminstone tror de att de gjorde det, men han ger ju fortfarande ut skivor. Det är livsfarligt, det är som en smakkommitté som sitter och bestämmer vad som är bra musik och vad människor skall lyssna på. Har du sett Trollkarlen från Oz?

Ja, men det var längesedan så jag minns inte så mycket.
– Okej, det är i varje fall den där filmen med Quincy Jones och Michael Jackson och en massa andra. Kommer du ihåg scenen i staden där utskottet samlas?

Nää…
– Hur som helst, det är en kommitté i staden som beslutar vilken färg alla människor skall ha på sina kläder, och det är precis så det funkar med den engelska musikpressen. De sitter på sina feta arslen och tittar runt och bestämmer vad som skall gälla den närmaste framtiden. Jag blir så jävla trött på det, för de bryr sig inte om musiken och de vet inte ett skit om rötterna.

Men om man bortser från det mest extrema exemplet med engelska DJ-tidningar, är det väl ändå i hög grad Europa som vårdar det amerikanska musikarvet?
– Det kanske stämmer, men hela skiten har blivit så missförstådd. Frågar du svarta människor i USA om housemusik så tror de att den är en europeisk grej. Och det beror till stor del på den engelska pressen som lagt beslag på musiken. Det är likadant när jag kommer till Europa för att spela, det är precis som om vi skall känna oss hedrade att få spela på deras klubbar. Fuck that, de skall ha mer respekt för oss och musikens rötter.

Du lät bara mig ställa fem frågor och din vän Moodymann ger inga intervjuer överhuvudtaget. Är det viktigt att vara underground?
– Det är cool, det där med frågorna alltså, du ställer bra frågor så du får ställa fler om du vill. Om det är viktigt att vara underground? Jag vet inte mannen, problemet är att intervjuer inte har ett skit att göra med musiken. Jag började inte med de här för pengarna, för att få fitta eller för att bli berömd. Jag gör musik för att överleva. Jag måste göra och lyssna på musik för att behålla mitt perspektiv.

– De flesta journalister tror att det är viktigt att lyssna på mig, när det i själva verket är musiken som är språket. Musiken är intervjun, om du förstår vad jag menar?

– Det är därför jag tackar nej till nästan alla intervjuer, eller bara svarar på fem frågor. De som ringer vill skriva artiklar som handlar om mig som person och det är inte intressant. Vi måste komma ihåg att det handlar om musiken. Självklart kan man inte bortse från att min personlighet påverkar musiken, men min personlighet är min ensak. Det handlar om integritet. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen för ett pris, that’s fucking slavery, man.

– Underground blir så lätt en klyscha, ”keep it real”, ”stay underground”, ”true” och all den där skiten. Det handlar inte om att det ska vara ”gritty”. Min skit är underground för att den är så bra att den inte behöver röra sig vertikalt, den rör sig i sidled. Den bästa delen av soppan är i botten av skålen och det är det ingen som tänker på.

Theo tar en paus i sin utläggning för att kolla sin fax som tydligen har fått fnatt. Han verkar helt ha glömt bort att han hade bråttom.

Det är omöjligt att skriva en artikel om Theo Parrish utan att nämna Kenny Dixon Jr. Dels för att Theo och Kenny, eller Moodymann som han också är känd som, är goda vänner. Men också för att deras attityder, både musikaliskt och ideologiskt, är snarlika.

Båda gör tung, inte sällan mörk men alltid obeskrivligt funky dansmusik i gränslandet mellan house och techno. Moodymann, men också Theo Parrish (om än mindre uppenbart) samplar friskt, och deras inställning är överhuvudtaget väldigt hip hop – på både gott och ont. Rykten säger att de är väldigt svåra att ha att göra med.

Theo Parrish visar sig dock, efter den inledande tjurigheten, inte alls vara så butter som befarat. Hans röst hörs åter i luren.

– Hallå, ursäkta, att jag är tvungen att avbryta hela tiden men det är en massa människor som tror att min telefon är en fax.

Du pratar mycket om rötter och hur viktigt det är att känna till dem. Var har du dina egna?
– Hm, mina rötter går långt tillbaka. Om vi skall börja från början är det först mina polare i Chicago, de som jag hängde med innan jag ens hade rört vid en tjej. Längre tillbaka är det min familj, min mamma som medvetet brukade spela musik för mig hela tiden, min morbror som spelade bas i ett band, min biologiska pappa som spelade gitarr och min mormor som spelade låtar på sitt piano för mig hela tiden. Går vi längre tillbaka kommer vi till den tidiga housemusiken och discon. Fast jag vill egentligen inte använda ordet disco eftersom kommit att förknippas med en jävla Hollywoodpastisch som förstörde hela skiten.

– Men jag använder ordet här ändå i brist på annat, och då pratar vi om tidiga elektroniska saker som till exempel Giorgio Moroder gjorde. Innan dess var det människor som Bohannon och ännu längre tillbaka James Brown. Det han gjorde med gitarren och allt stönandet på scen, det är mina rötter. Om vi går ännu längre tillbaka så pratar vi om soul och blues. Och när vi pratar om den tidiga bluesen och jazzen är vi tillbaka på tiden när den svarte mannen satt i bojor. Och därifrån åker vi med slavskeppen hem till Afrika och hittar rytmerna från gitarren, som faktiskt är ett afrikanskt instrument. Gitarrens rytmer kommer från trumman som i sin tur efterhärmade våra bröders hjärtslag. Där hittar du mina rötter, ljudet av den talande trumman, det är mina rötter.

– Man kan fortfarande spåra all het skit tillbaka dit. Människor förstår inte det och det är därför de fascineras av den musik vi gör. En 303a och en 808a låter annorlunda i händerna på oss än hos någon från, låt oss säga, Tyskland. På tal om det: det finns en snubbe som heter Brian Sinclair eller något som gjort en låt om ghettot.

Bob Sinclars Ghettofunk?
– Just det. [låten heter kort och gott The Ghetto och finns inkluderad på fransmannens debutalbum från 1998, reds anm] Jag blir så förbannad av den där låten. Har han någonsin varit i ghettot? Har han det? Har han någonsin känt hur det är att inte ha någon mat eller inte lyckas få något jobb? Skulle inte tro det. Donny Hathaway, däremot, han har känt alla de där sakerna och han gjorde en låt om det liv han levde. Jag tror, allvarligt talat, om hans döttrar hade fått höra den där låten skulle de bli förbannade, för att inte prata om Donny himself. Den musik vi gör är ett uttryck för det liv och den omgivning vi lever i. Vi dansar för att det gör för ont att gråta.

– Det som gör mig så förbannad är att en jävla medelklasskille från Frankrike kommer här och gör någon slags parodi på det liv vi lever. I förlängningen förlöjligar han oss och hela vår livsstil. Det hade varit en annan sak om han levt som vi gör, om han hade visat respekt. Hade han kommit hit och hängt med oss, levt vårt liv då hade det varit en annan sak. Man, you gotta show more respect. Tror du han kommer att läsa det här?

Nej, vi finns bara på svenska…
– Det var synd, för jag vill att han skall läsa det här. Vi är inte förbannade, utan mer upprörda över att någon gör en parodi på vår kultur. Han har aldrig varit i ghettot, därför bör han inte göra en låt om det. Förstår du vad jag menar?

– I don’t smack bitches up, därför gör jag ingen låt om att slå kvinnor. Jag kör inte omkring i några flotta bilar och dricker champagne, därför gör jag ingen låt om det heller. Om jag hade gjort de där sakerna, om det varit mitt liv, hade jag kanske gjort en låt om det. Förstår du vad jag menar? Jag drömmer om frihet för mig och mina bröder, därför skriver jag en låt om det istället.

– Det handlar inte om färgen på ditt skinn, om man tror det har man fått det helt om bakfoten. Blue eyed soul var ju ett uttryck som användes av svarta musiker för att beskriva kaukasiska medmusikanter som var riktigt grymma på att spela. Det var ett uttryck för att visa att det inte spelar någon roll vilken färg ditt skinn har, det handlar om din omgivning, vilken miljö du kommer ifrån. Jag menar, några av mina bästa vänner här i Detroit är vita katter. De lever samma liv som vi gör och älskar det. Det gäller bara att vara ärlig mot sig själv och det är jävligt allvarliga saker.

– Det är en annan sak som stör mig med musikkulturen i Europa. Allt är ett jippo, de fattar inte att det är allvarliga saker. Framför allt musikmagasinen hypar saker och tar inget på allvar. Det är sorgligt och missvisande, för jag vet att det finns människor i London, Prag, Berlin, Bryssel och Stockholm som förstår att musik handlar om liv och död.

Theo Parrish är aktuell med en spelning i Malmö Lördag 11 september i samband med att Babel firar tvåårsjubileum. Vi på Oh, Baby – I Like It Raw har fått äran att värma upp.

Martin Abrahamssons artikel om Theo Parrish publicerades ursprungligen på den sedan länge nedlagda webbpublikationen Discosthlm.com. Idag är Martin en av ägarna till kommunikationsbyrån Jung Relations i Stockholm.

Intervju med Theo Parrish från Redbull Music Academy.

Who could resist a record with the astonishing title “Tropical Gangsters”? I can’t for sure. You could probably find this in every flea market in Sweden, Europe and the US but that doesn’t mean that the record include some huge tracks. My favourite “I’m Corrupt” appeared recently on the compilation “Zevolution - Ze Records re-edited” in a dub edit by Idjut Boys. But I must say I prefer the original album version.

Kid Creole & the Coconuts - I’m Corrupt (320)