Just noticed that my latest column wasn’t online in Sydsvenskan so I publish it here instead. It’s about contemporary disco, men and Brooklyns rising dancehallstar Ricky Blaze.
- - -
Det var en ganska ordinär lördagsförmiddag när jag och en DJ-kompis från Göteborg möttes upp i en skivaffär på Gamla väster i Malmö. Lagom mör efter en lagom straight utgångsfredag bläddrade jag meditativt i back efter back av mer och mindre bortglömd vinyl.
Samtidigt som några av Santana och Bruce Springsteens mest säljande plattor fladdrade förbi fylldes butiken sakta upp av fler människor. Ganska snart hade samtliga discospillror från gårdagens DJ-bås slutit upp i den lilla trånga butiken.
Stämningen var glad och vänskaplig. Flanellskjortor och amerikanska finullströjor från Ralph Lauren och Patrik Ervell. Tips och utbyte av historier och anekdoter.
Allt var så där ”härligt” avslappnat och ryggdunkande som det bara blir när livsnjutande män, upprymda av sin egen förträfflighet och smak, umgås med likasinnade. Det enda som skilde oss från Leif GW, Jan Guillou och de andra Grabbarna på Fagerhult var förstås etiketterna i nacken på tröjorna, matchvikten och att vi jagade flummig dansant rock istället för vildsvin och tjäder.
Någon genusvetare har säkert något dräpande träffsäkert att säga om sådana här tillställningar i allmänhet (med närmare eftertanke behövs det nog ingen genusvetare för att göra det). Men jag måste erkänna att det var lite småtrevligt att åter stå på alla fyra i dammet och slita sönder nagelbanden mot 157 exemplar av George Mcraes debutskiva för att finna den där en enda skiva som man inte visste att man bara måste ha i skivhyllan hemma.
I takt med att denna vuxit sig till en hel vägg samtidigt som hårddisken korkats igen med betydligt mer utrymmessnål musik har jag haft allt svårare att finna motivation till att ligga i framåtstupa-sidoläge i källare fyllda av vinyl. Nu blev det en välbehövd påminnelse om att den mest intressanta musiken aldrig kommer att uppenbara sig rakt framför näsan på dig utan under stenar du inte haft en tanke på att lyfta på från början.
Skivsamlande discomän i yngre medelåldern är inte de enda som de senaste tiden letat sig utanför sin egen genre för att komma framåt. Inom urban amerikansk popmusik har allt fler producenter börjat dekorera kommande ringsingalshits med skräpmatsrester från europeisk 90-talspop.
I senaste numret av amerikanska The Fader porträtteras det unga dancehallstjärnskottet Ricky Blaze från Brooklyn. Tidigare är han främst känd för att ha producerat jamaicanska dansaren Ding Dongs enorma klubbhit ”Badman Forward, Badman Pull Up”. Nu är han på väg att bli lika stor själv med låten ”Cut Dem Off”.
Rubriken till artikeln är ”Trancehall” vilket är en ganska träffsäker beskrivning av hur ”Cut Dem Off” låter. Ricky Blaze föredrar hellre att kalla sin musik för ”reggae techno pop” vilket förstås bara är ett sätt att utmärka sig bland andra dancehall och socaproducenter som bestämt sig för att östeuropeiska E-Type-synthar är det hetaste.
Trots att ”Cut Dem Off” ännu inte är utgiven officiellt finns det redan mängder av egenproducerade videoklipp med hundratusentals visningar på Youtube där folk går bananas till låten.
I nedladdnings tider som dessa är det förstås den mest pålitliga definitionen av en hit.
- - -
Some more stuff I’ve been writing about lately.
here is a review of Sébastien Telliers performance @ Jeriko 6.5
Here is column about English hiphop and the Soul Jazz Compilation “England Story” published in Sydsvenskan.
Here is a interview with Swedish rapper Chords in Sydsvenskan.
Here is a short interview with french reggae coverband The Dynamics.
Swedish webzine Judy have talked to Joel Martin who together with Matt “Radio Slave” Edwards forms Quiet Village. It’s good reading (in Swedish) if you ignore the line about that the contemporary dance music is moving away from house. Of course you all know that we have been moving towards traditional house the latest year or so.
Anton Klint is one on the key players on the club scene in Gothenburg. He’s one half of the duo Tiedye and responsible for the bookings on the disco ship Styrbord Babord. Rumours tells that he’s also one of the persons behind the mysterious edit crew Västkustska Ryggdunkarsällskapet. This saturday he’s visiting Malmö and Jeriko together with Rong Musics DJ Kaos.
Västkustska Ryggdunkarsällskapet are releasing their second twelve inch next week. Could you tell me a little bit about it.
– It’s the Vol2! It contains three tracks, some people would call it edits. 500 copies, hand numbered. All copies are pretty much sold out to the best record stores in the world.
Do you have any more releases in the pipeline?
– We have two twelves with Tiedye coming out any day now on Italians Do It Better.
You use to have a street wear and sneaker blogg before. Do you have any fashion recommendations for the summer season?
– It was never a real streetwear-blog, more something very unserious where I wrote everyday bullshit for a while. Don’t know about the fashion thing. I like the Odd Number-tees that will be out any time soon, Chrome-bags and the Visvim spring line.
Boat Club Styrbord Babord in Gothenburg is opening again this week after a couple calm months. What have you been up to and what could we expect there this spring?
– I’ve been in the studio a lot, doing some travelling and dj:ing. I’m really psyched about working with Styrbord Babord again since it’s one of the best venues and best crowds around. I’m going to continue to bring the best dj:s from all over the world to that little boat.
Först skrämde Staffan Lindberg bort tweeluggarna från indiehaket Crush med elektroniskt dunkadunka. Sedan tvingade han och partypastillen Dan Ersson Debasers rockers att gå på rave. Nu är han nytillträdd klubbredaktör på Nöjesguiden och på fredag gästar han och klubben Drama Oh, Baby – I Like It Raw.
Hur skulle du beskriva Drama och vad klubben handlar om för någon som aldrig varit där?
- En klubb för folk som dansar och inte har några problem att le medan de gör det. Musiken rör sig mellan publikfriande electro och ghettoish house, eller bara maximal om man vill göra det lätt för sig. Vi vill inte att klubben ska bli en institution och försöker boka och dekorera annorlunda varje månad så att man ska må dåligt om man missar en gång. Det gör också att folket som går dit är alltifrån 35-åriga brats som vill steka till Mason, till 19-åriga hipsterköpenhamnsbor som vill få till det med DJ Mehdi.
Vad skiljer Drama från andra klubbar i Malmö?
- Jag tycker vi lyckas ge klubbandet ett mervärde bortom musiken utan att det blir som på hippa Londonställen där folk klär upp sig i en dag för att dansa till Rex The Dog-hits från 2005. Att jag och Dan själva går ut, till skillnad från 90% av alla arrangörer i Malmö tror jag också gör att vi har koll på vad folk vill ha.
Vilken är den största missuppfattningen om Drama bland dem som aldrig besökt klubben?
- Haha, helt klart att folk ser ut som Klaxons som går dit. Och att vi gillar Justice! Det gör vi inte. Justice är det nya Kent.
Ni har bokat tyska duon Alter Ego längre fram i vår. Hur känns det?
- De gjorde förra årets bästa låt och förra årets bästa skiva. Jag har jobbat på bokningen i över ett halvår och de spelar på vår ettårsdag. Det finns inte ord på hur peppade vi är.
Du är nytillträdd klubbredaktör på Nöjesguiden. Hur kommer läsarna att märka skillnad förutom att det kommer att skrivas mindre om din föregångare Therese Svenssons klubb The Prom?
- Kortfattat: mer Köpenhamn, mindre barklubbar, mer tjejer och mindre Drama.
Imorgon onsdag har du och Sophia Ersson (Shea Shea Shea/Som) invigning av caféet och mötesplatsen Selfmade. Vad är Selfmade för något?
- Selfmade är ett helt nytt projekt som hjälper folk mellan 18 och 35 som har en idé som de vill förverkliga. Till skillnad från andra liknande projekt så riktar vi oss till kreativt folk som redan gör saker, men som av en eller annan anledning inte tar tag i sina projekt. Projekten behöver dessutom inte vara vinstdrivande. Vi sitter i en lokal på Bergsgatan 20 som är en blandning av café, kontorsplatser och vår verksamhet, så det ska bli riktigt spännande att se hur det kommer att arta sig.
Jag och Dygnet Runts modeskribent Ida Skovmand var på en superarena i Köpenhamn i måndags för att se Rihanna. Vi pratade aldrig riktigt om vad vi tyckte om konserten men vi verkar relativt, om inte helt, överens i våra omdömen idag.
För de allra flesta låter A Mountain of One som ett proggrockband från 70-talet. Men de som lyssnar mer noggrant kommer att höra ekon av 20 år gammal brittisk dansmusikhistoria som de senaste åren har fått en renässans. Ikväll spelar en av förra årets mest uppskrivna grupper på Debaser i Malmö.
I en stor artikel i brittiska Guardian för några veckor sedan förutspådde man att en tredje ”summer of love” var nära förestående. Nu sitter Londongruppen A Mountain of Ones musikaliska överstepräst Mo Morris i en hotellfoajé i Tyskland och säger exakt samma sak.
– Det kommer att komma en summer of love nästa år. Allt går i cirklar.
Vad de pratar om är de glädje- och ecstasyrusiga hippiesomrarna i slutet av 80-talet som ledde till housens stora genombrott i England.
House hittade till England via några semestrande brittiska dj:ar som förälskat sig i musiken, drogerna och den avslappnade atmosfären på baleariska semesterön Ibiza. Tillbaka i England försökte de återskapa samma sak. Ett par år senare hade allt vuxit till den största och absolut viktigaste ungdomskulturen i landet sen punken.
A Mountain of One är en av flera grupper som de senaste åren uppdaterat den baleariska musikmix som hela tiden skvalpade i bakgrunden till de där kärlekssomrarna för 20 år sedan. Men om andra, som norska discoproducenterna Todd Terje och Lindstrøm, fäst spegelbollar i palmerna kan A Mountain of One inte med den godaste vilja beskrivas som något annat än psykedelisk 70-talsrock med uppenbara influenser från Pink Floyd och Fleetwood Mac.
– Vi gillar saker med detaljerad och genomtänkt produktion. Att atmosfären i musik är viktigt har ett band som Pink Floyd bevisat flera gånger om. Det är samma sak för A Mountain of One, säger Mo Morris.
Historien om A Mountain of One börjar egentligen redan för fem-sex år sedan på Electric Stew, en klubb i London som Mo Morris var inblandad i. Idén var att blanda konst och poesiuppläsningar med liveband och dj:s som spelade en eklektisk mix av rock, disco och modern dansmusik.
Electric Stew blev en stor framgång, speciellt bland de lite äldre och kräsna nattfjärilarna inom Londons kreativa maffia.
Genom Electric Stew lärde Mo Morris känna Zeb Jameson. När Mo Morris efter ett par år i Berlin återvände till London bildade han A Mountain of One tillsammans med Jameson och discjockeyn Leo Elstob från det inflytelserika lilla housefanzinet Faith.
– Vi ville göra något fint och vackert som gick mot strömmen för hur annan brittisk indiemusik lät. Vi ville ändra atmosfären inom brittisk rock, säger Mo Morris.
– Mycket brittisk rock handlar om helt alldagliga saker. Men när jag lyssnar på musik vill jag inte höra om ett bråk på en pub eller någon som gjort slut med sin flickvän. Jag vill att musik ska ta mig någon annanstans.
Förra året samlade A Mountain of One sina tidiga ep och singlar på albumet ”Collected Works”. Skivan hyllades närmast unisont både i England och utomlands.
Gruppens utdragna popmusik fick inte bara housefanatiker att plöja igenom skivbörsarna efter rockplattor de överhuvudtaget inte hade rört ens med tång för ett par år sedan. De fick också trendkänsliga modeorakel att svälja hippieromantiken och eskapismen med hull och hår.
Mo Morris har en förklaring till det.
– Vi lever i en tung tid just nu. På det viset påminner det en del om det tidiga 70-talet med mycket krig och oroligheter. Därför tror jag människor behöver något att fly iväg med idag.
Tidigare publicerat i Sydsvenskan. A Mountain of One spelar på Debaser i Malmö idag. Efter fortsätter exkursionerna på Jeriko där Stockholmsduon Rollerboys håller hov tillsammans med Mo Morris.
Han är hus-DJ i Falu Funkförening, har skittuffa glasögon och är den enda svensk som släppt på 2000-talets viktigaste discobolag, Londonetiketten Bear Funk. I morgon gästar Västkustska ryggdunkarsällskapets skarpaste houseskägg Malmö och Oh, Baby.
Vi firar ju två år. Berätta om ditt bästa födelsedagsminne?
- Shit. Va hemskt. Jag insåg just hur extremt ointressanta mina födelsedagar har varit. Kanske är det bara att för att man förväntar sig att det ska vara så sjukt ball att fylla år. I alla fall. När jag fyllde arton bjöd jag mina vänner på middag, det var gött. Vin och allt ju. Lite tröstande när man tycker det är trist att bli äldre.
Vad är förresten viktigast på en födelsedagsfest - tårta, champagne eller ett parkettgolv i vardagsrummet så att man kan dansa disco?
- Parkett är alltid det viktigaste. Jag är glutenintollerant så tårta går bort hur som helst. När jag växte upp hade jag faktiskt en del discon i vårat vardagsrum, typ i 15-17 års åldern. Vi hade parkett där och Mor och Far märkte aldrig något. Fast det var aldrig på min födelsedag.
På tal om disco. Vad är det som du gillar med genren egentligen?
- Det är ju den ultimata dansformen. Det mesta går ju att rubricera som disco och det hörs ju på namnet att det inte kan vara något annat än bra.
Det är svårt att prata om musik på 2000-talet i Sverige utan att nämna Göteborg. Hur gick det till egentligen när den konceptuella popmusik som Service-gänget på sätt och vis representerade ersattes av disco och flummig rock?
- Den ersattes aldrig. Göteborgspopen finns kvar och kommer nog alltid ha väldigt många ansikten. Indiescenen är ju fortfarande sjukt stor, för tillfället dominerar till och med de gamla Bad Cash-gubbarna hela stan känns det som. Disco och psychedelica har ju fått en del utrymme på sistone och det kommer finnas kvar länge. Men det är mer som en ny del av stan typ.
Har droger något med saken att göra?
- Nej. Inte ur vår synvinkel i alla fall men ganska många öl går åt ibland. Droger spelar alltid in när man pratar om dansmusik men rent spontant påverkar inget sånt det vi gör. Jag vet inte hur det är med resten av flummarna, de kanske går på meskalin.
Du spelar live på Oh, Baby för första gången i Malmö. Skulle du beskriva dig själv som en musiker som spelar skivor eller en DJ som producerar?
- Det är andra gången jag spelar live, den första i Malmö. Jag skulle nog se mig som dj först och främst, alltid. Jag dj-ar ju typ mina egna låtar. Att säga något annat vore ganska löjligt.
Så i valet mellan ett snortight mixtape och en nypressad tolva med ditt namn på väljer du?
- Jag tycker det är viktigare att spela skivor. Skivor kommer när de kommer och ett mixtape tycker jag kan säga mer om artistens vision överlag. Men en tolva känns alltid bra ändå förstås.
Vad kommer vi få höra härnäst från Sankt Göran i fråga om skivsläpp?
- Next up är min och Eriks Sidungs remix på Maelstroms “Enter The Cosmos” på Solar Disco Records (ladda ner nedan). De har varit på gång länge. Det är Pete Herbert som gör den andra remixen. Sedan funderar jag på att göra nåt med Pizzico Records i Italien. Bear Funk släpper en dubbel-cd med kosmiska och dubbiga grejer där jag har ett spår med. Sedan funderar jag på att göra nåt större projekt igen. Albumplanerna på Bear Funk är nedlagda.Det är typ det. Haha.
Hercules & Love Affair – “Blind” (kommande singel)
”Blind” är första singeln från uppskrivna Hercules & Love Affairs debutalbum. Med hjälp av Antony Hegarty från indiepopgruppen Antony & the Johnsons skapar Brooklynproducenten Andrew Butler den bästa melankoliska housepoppen sedan Pet Shop Boys snart tjugo år gamla cover på Stearlin’ Voids ”It’s Alright”. ”Blind” släpps först i mars men den fantastiska videon finns ute på You Tube sedan ett par veckor tillbaka. Albumet ges ut på LCD Soundsystems bolag DFA senare i vår.
Chaz Jankel – “Glad To Know You (Todd Terje re-edit)” (kommande tolva)
Chaz Jankel från engelska postpunkarna Ian Dury & the Blockheads har tack vare disconördarna på London-etiketten Tirk blivit presenterad för en ny publik. När de förra året återutgav delar av Jankels solokatalog passade de även på att fräscha upp några av hans bästa låtar. ”Glad To Know You” är näst efter Dan Hartmans anthem ”Relight My Fire” den bästa blåögda discon som har spelats in. Och det blir knappast sämre av att norska rymdfysikern Todd Terje kör den genom ekoboxen. Todd Terjes omarbetning av ”Glad To Know You” ligger som B-sida på kommande Jankel-singeln ”Get Yourself together”.
Cos/Mes – “Build the band” (singel)
Tyskchilenska technoknapraren Ricardo Villalobos har undantaget internetläckan “Enfants” inte varit något större utropstecken den senaste tiden. Men som en påminnelse om hans storhet släpper det fina Stockholmsbolaget High Feelings en nätt sjutumssingel där ett gäng skateboardåkande japaner gör rockig stranddisco av Villalobos gamla ”Waiworinao”. Den som inte går igång vinylsinglar kan lyssna på www.myspace.com/cosmes.
