Oh, Baby – I Like it Raw

Musik, liv och död. För Theo Parrish existerar inget annat. Efter ett halvår av misslyckade försök fick Martin Abrahamsson äntligen prata med en av dansmusikens mest mytomspunna producenter. Det har gått tio år sedan dess, men Theo Parrishs berättelse om house, techno, rötter och en musikvärld där allvar ersatts av jippon är precis lika aktuellt än idag. Därför återpublicerar vi nu intervjun i samband med att Detroits tuffaste housekatt besöker Malmö.

Text: Martin Abrahamsson

– Okej mannen, du får ställa fem frågor, men det är bäst att du gör det snabbt. Jag har bråttom, muttrar Theo Parrish från sin studio någonstans i Detroit.

Jag har äntligen lyckats få honom att gå med på att göra en intervju, efter ett halvår av tjat och besked om att han inte vill ge några har tid eller lust, att jag skulle ringa tillbaka senare och en telefonsvarare vars meddelande jag kan utantill vid det här laget.

Men det har varit värt det. Jag skulle kunna vänta ett halvår till för att få göra den här intervjun. Theo Parrish är nämligen en av de få orsakerna till att jag fortfarande vill tycka om ny housemusik. Det är väntan på hans och Moodymanns tolvor som hjälpt mig att hålla modet uppe när det sett som mörkast ut, med högvis av medelmåttig deephouse och discoloopar som Gud glömde, och som vi andra också helst skule vilja glömma. Jag vill ju bara att musiken skall säga mig någonting, att den skall gunga min värld istället för att vagga in mig i sömn, om ni förstår vad jag menar.

Det är därför jag sitter här idag med telefonluren i handen. Fem frågor till en sur man från Detroit som verkar vara allt annat än upplagd för en pratstund.

Så Mr Parrish, vad inspirerade dig att börja producera musik?
– Jag tror det handlade om en naturlig utveckling. Som tonåring hade jag en massa musik runt omkring mig. Jag hörde musik på radion och det fanns en studio dit jag kunde gå och öva, svarar Theo kort och blir tyst.

Jag befarar att samtalet kommer att vara över ganska snart.

Ser du dig själv som en houseproducent?
– Jag känner mig mer som en musikproducent. Housen har fött så många oäktingar att den inte existerar som musikstil längre. Det finns så många stilar att det är svårt att prata om ett unisont sound, jag tycker snarare det är en viss slags energi som är gemensam.

Och jag håller med. Theo Parrishs musik må innehålla många av de komponenter som traditionellt utgjort housemusiken. Men de tolvor han släpper på sitt eget skivbolag, Sound Signature, är ändå så långt ifrån traditionell house man kan komma. Tempot är långsammare, kanterna är lite vassare och musiken byggs upp lika mycket av en känsla, som av instrument och samplingar.

Framför allt är Theo Parrish musik bättre än allt annat som släpps år 2000. Den monotona bilfabriksfunken har aldrig låtit bättre än på de tolvor Theo Parrish legat bakom de senaste åren. Took Me All The Way Back, Heal Yourself And Move, Sky Walking och Dusty Cabinets är ren och skär utveckling. Musiken behöver varken vara kliniskt rent producerat eller ambitiöst jazzharmonisk för att vara intressant. Det räcker med att den är något som kommer naturligt.

Vilka upplevelser har haft störst betydelse för dig och din musik?
– De viktigaste upplevelserna, hm… det är en bra fråga, mannen. Jag kommer ihåg en gång när jag var liten, alltså riktigt liten, och jag var hemma hos min morbror när hans band repade. De stod nere i källaren och spelade Isley Brothers-låtar och min morbror Dexter sa till mig att jag skulle sätta mig ner och bara lyssna. Du skall veta att på den tiden var det svårt att få mig att sitta still, men jag lydde morbor Dexter för att han sa till mig att göra det. Sedan blev jag bara sittande blickstilla genom hela repetitionen, det var som om jag var förtrollad.

– Ett annat minne är min allra första klubbupplevelse. Jag gick på klubb för att lyssna på Ron Hardy och han spelade Stevie Wonder-låtar på det stora ljudsystemet. Jag kommer ihåg att jag var mycket mindre än alla andra och jag blev fullkomligt överväldig av de stora högtalarna och energin musiken fick på ett stort ljudsystem. Det var som en helt ny värld. Det var då jag upptäckte att musiken var större än mig, både bildligt och bokstavligt talat.

– Jag har ett till minne som jag måste berätta om. Det var någon gång under förra året. Jag spelade på en klubb tillsammans med my man Kenny [Dixon Jr]. Mitt i vårt set la Kenny på Princes Seventh Heaven och det var helt fantastiskt. Kenny spelade en bootlegversion där man bara hör ett piano och Princes röst. It was out of this world man. Skivan är nästan omöjlig att få tag i, Kenny är den enda jag känner till som har den och jag vet inte varifrån han har fått den.

I det lilla jag läst om dig, står det att du flyttade från Chicago till Detroit för fyra år sedan. Hur förändrade flytten dig och ditt förhållande till musiken?
– För det första vill jag bara säga att det är fel att jag flyttade från Chicago till Detroit. Jag flyttade från Chicago till Kansas City för att studera. Därifrån flyttade jag sedan upp till Detroit. Flyttarna påverkade mig på olika sätt. I Kansas City upptäckte jag hip hopen på allvar. Jag hade i och för sig kommit i kontakt med hip hop tidigare, men det var mest NWA, Public Enemy och de där vanliga grejerna.

– I Kansas blev jag god vän med Jug Mox som är DJ och hip hop-producent, vi spelade förresten in ett par låtar tillsammans. Det var genom honom jag upptäckte filosofin, budskapet i texterna, kärleken och den politiska uppriktighet som genomsyrar hip hopen. Det var en helt annan slags energi än den musik jag lyssnat på dittills.

– Hur som helst, jag tog min examen hösten ‘95, efter fyra och ett halvt års studier, och flyttade till Detroit. Den första skillnaden jag upptäckte var hur ”smooth” den musikaliska vibben var i Detroit. I Chicago byggde det mer på energi. När jag lärde känna människor i Detroit förundrades jag över att det fanns så många väldigt, väldigt musikaliska människor där. Därmed inte sagt att människorna i Chicago är omusikaliska, bara att det handlar om en annan sorts vibb. Den här känslan förändrade självklart mitt sound. Ibland kan jag se de olika känslorna i min musik, det blir en slags mix av de båda.

Hur skulle du beskriva din egen musik?
– Jag skulle inte vilja säga att jag har en speciell stil, jag gör inte en enda sorts musik, det är hela poängen. Jag vill inte att människor skall lyssna på en låt och gilla den för att det låter som Theo Parrish. Jag vill att människor att skall lyssna på musiken först och sedan upptäcka att det är jag som gjort låten. Det handlar om att musiken skall komma i första rummet och inte artisten. Oftast är det tyvärr tvärtom, tidningarna är bara ute efter rubriker.

Tänker du på den engelska musikpressen?
– Uhuh, de jävlarna förstörde Larry Heards karriär. Åtminstone tror de att de gjorde det, men han ger ju fortfarande ut skivor. Det är livsfarligt, det är som en smakkommitté som sitter och bestämmer vad som är bra musik och vad människor skall lyssna på. Har du sett Trollkarlen från Oz?

Ja, men det var längesedan så jag minns inte så mycket.
– Okej, det är i varje fall den där filmen med Quincy Jones och Michael Jackson och en massa andra. Kommer du ihåg scenen i staden där utskottet samlas?

Nää…
– Hur som helst, det är en kommitté i staden som beslutar vilken färg alla människor skall ha på sina kläder, och det är precis så det funkar med den engelska musikpressen. De sitter på sina feta arslen och tittar runt och bestämmer vad som skall gälla den närmaste framtiden. Jag blir så jävla trött på det, för de bryr sig inte om musiken och de vet inte ett skit om rötterna.

Men om man bortser från det mest extrema exemplet med engelska DJ-tidningar, är det väl ändå i hög grad Europa som vårdar det amerikanska musikarvet?
– Det kanske stämmer, men hela skiten har blivit så missförstådd. Frågar du svarta människor i USA om housemusik så tror de att den är en europeisk grej. Och det beror till stor del på den engelska pressen som lagt beslag på musiken. Det är likadant när jag kommer till Europa för att spela, det är precis som om vi skall känna oss hedrade att få spela på deras klubbar. Fuck that, de skall ha mer respekt för oss och musikens rötter.

Du lät bara mig ställa fem frågor och din vän Moodymann ger inga intervjuer överhuvudtaget. Är det viktigt att vara underground?
– Det är cool, det där med frågorna alltså, du ställer bra frågor så du får ställa fler om du vill. Om det är viktigt att vara underground? Jag vet inte mannen, problemet är att intervjuer inte har ett skit att göra med musiken. Jag började inte med de här för pengarna, för att få fitta eller för att bli berömd. Jag gör musik för att överleva. Jag måste göra och lyssna på musik för att behålla mitt perspektiv.

– De flesta journalister tror att det är viktigt att lyssna på mig, när det i själva verket är musiken som är språket. Musiken är intervjun, om du förstår vad jag menar?

– Det är därför jag tackar nej till nästan alla intervjuer, eller bara svarar på fem frågor. De som ringer vill skriva artiklar som handlar om mig som person och det är inte intressant. Vi måste komma ihåg att det handlar om musiken. Självklart kan man inte bortse från att min personlighet påverkar musiken, men min personlighet är min ensak. Det handlar om integritet. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen för ett pris, that’s fucking slavery, man.

– Underground blir så lätt en klyscha, ”keep it real”, ”stay underground”, ”true” och all den där skiten. Det handlar inte om att det ska vara ”gritty”. Min skit är underground för att den är så bra att den inte behöver röra sig vertikalt, den rör sig i sidled. Den bästa delen av soppan är i botten av skålen och det är det ingen som tänker på.

Theo tar en paus i sin utläggning för att kolla sin fax som tydligen har fått fnatt. Han verkar helt ha glömt bort att han hade bråttom.

Det är omöjligt att skriva en artikel om Theo Parrish utan att nämna Kenny Dixon Jr. Dels för att Theo och Kenny, eller Moodymann som han också är känd som, är goda vänner. Men också för att deras attityder, både musikaliskt och ideologiskt, är snarlika.

Båda gör tung, inte sällan mörk men alltid obeskrivligt funky dansmusik i gränslandet mellan house och techno. Moodymann, men också Theo Parrish (om än mindre uppenbart) samplar friskt, och deras inställning är överhuvudtaget väldigt hip hop – på både gott och ont. Rykten säger att de är väldigt svåra att ha att göra med.

Theo Parrish visar sig dock, efter den inledande tjurigheten, inte alls vara så butter som befarat. Hans röst hörs åter i luren.

– Hallå, ursäkta, att jag är tvungen att avbryta hela tiden men det är en massa människor som tror att min telefon är en fax.

Du pratar mycket om rötter och hur viktigt det är att känna till dem. Var har du dina egna?
– Hm, mina rötter går långt tillbaka. Om vi skall börja från början är det först mina polare i Chicago, de som jag hängde med innan jag ens hade rört vid en tjej. Längre tillbaka är det min familj, min mamma som medvetet brukade spela musik för mig hela tiden, min morbror som spelade bas i ett band, min biologiska pappa som spelade gitarr och min mormor som spelade låtar på sitt piano för mig hela tiden. Går vi längre tillbaka kommer vi till den tidiga housemusiken och discon. Fast jag vill egentligen inte använda ordet disco eftersom kommit att förknippas med en jävla Hollywoodpastisch som förstörde hela skiten.

– Men jag använder ordet här ändå i brist på annat, och då pratar vi om tidiga elektroniska saker som till exempel Giorgio Moroder gjorde. Innan dess var det människor som Bohannon och ännu längre tillbaka James Brown. Det han gjorde med gitarren och allt stönandet på scen, det är mina rötter. Om vi går ännu längre tillbaka så pratar vi om soul och blues. Och när vi pratar om den tidiga bluesen och jazzen är vi tillbaka på tiden när den svarte mannen satt i bojor. Och därifrån åker vi med slavskeppen hem till Afrika och hittar rytmerna från gitarren, som faktiskt är ett afrikanskt instrument. Gitarrens rytmer kommer från trumman som i sin tur efterhärmade våra bröders hjärtslag. Där hittar du mina rötter, ljudet av den talande trumman, det är mina rötter.

– Man kan fortfarande spåra all het skit tillbaka dit. Människor förstår inte det och det är därför de fascineras av den musik vi gör. En 303a och en 808a låter annorlunda i händerna på oss än hos någon från, låt oss säga, Tyskland. På tal om det: det finns en snubbe som heter Brian Sinclair eller något som gjort en låt om ghettot.

Bob Sinclars Ghettofunk?
– Just det. [låten heter kort och gott The Ghetto och finns inkluderad på fransmannens debutalbum från 1998, reds anm] Jag blir så förbannad av den där låten. Har han någonsin varit i ghettot? Har han det? Har han någonsin känt hur det är att inte ha någon mat eller inte lyckas få något jobb? Skulle inte tro det. Donny Hathaway, däremot, han har känt alla de där sakerna och han gjorde en låt om det liv han levde. Jag tror, allvarligt talat, om hans döttrar hade fått höra den där låten skulle de bli förbannade, för att inte prata om Donny himself. Den musik vi gör är ett uttryck för det liv och den omgivning vi lever i. Vi dansar för att det gör för ont att gråta.

– Det som gör mig så förbannad är att en jävla medelklasskille från Frankrike kommer här och gör någon slags parodi på det liv vi lever. I förlängningen förlöjligar han oss och hela vår livsstil. Det hade varit en annan sak om han levt som vi gör, om han hade visat respekt. Hade han kommit hit och hängt med oss, levt vårt liv då hade det varit en annan sak. Man, you gotta show more respect. Tror du han kommer att läsa det här?

Nej, vi finns bara på svenska…
– Det var synd, för jag vill att han skall läsa det här. Vi är inte förbannade, utan mer upprörda över att någon gör en parodi på vår kultur. Han har aldrig varit i ghettot, därför bör han inte göra en låt om det. Förstår du vad jag menar?

– I don’t smack bitches up, därför gör jag ingen låt om att slå kvinnor. Jag kör inte omkring i några flotta bilar och dricker champagne, därför gör jag ingen låt om det heller. Om jag hade gjort de där sakerna, om det varit mitt liv, hade jag kanske gjort en låt om det. Förstår du vad jag menar? Jag drömmer om frihet för mig och mina bröder, därför skriver jag en låt om det istället.

– Det handlar inte om färgen på ditt skinn, om man tror det har man fått det helt om bakfoten. Blue eyed soul var ju ett uttryck som användes av svarta musiker för att beskriva kaukasiska medmusikanter som var riktigt grymma på att spela. Det var ett uttryck för att visa att det inte spelar någon roll vilken färg ditt skinn har, det handlar om din omgivning, vilken miljö du kommer ifrån. Jag menar, några av mina bästa vänner här i Detroit är vita katter. De lever samma liv som vi gör och älskar det. Det gäller bara att vara ärlig mot sig själv och det är jävligt allvarliga saker.

– Det är en annan sak som stör mig med musikkulturen i Europa. Allt är ett jippo, de fattar inte att det är allvarliga saker. Framför allt musikmagasinen hypar saker och tar inget på allvar. Det är sorgligt och missvisande, för jag vet att det finns människor i London, Prag, Berlin, Bryssel och Stockholm som förstår att musik handlar om liv och död.

Theo Parrish är aktuell med en spelning i Malmö Lördag 11 september i samband med att Babel firar tvåårsjubileum. Vi på Oh, Baby – I Like It Raw har fått äran att värma upp.

Martin Abrahamssons artikel om Theo Parrish publicerades ursprungligen på den sedan länge nedlagda webbpublikationen Discosthlm.com. Idag är Martin en av ägarna till kommunikationsbyrån Jung Relations i Stockholm.

Intervju med Theo Parrish från Redbull Music Academy.

I Malmö är han lika respekterad på Debasers dansgolv som på hiphop- och R&B-haken. I resten av Sverige är Jonas Arbsjö fortfarande en väl bevarad hemlighet. I morgon gästar Spångatans fusion av Diplo och DJ Shadow Wassup Rockers för en djupdykning bland en massa Ultimate Breaks & Beats och andra hiphoporiginal.

Vad är Ultimate Breaks & Beats för något egentligen?
– Det var en serie samlingsskivor som släpptes på Street Beat Records i mitten av 80-talet med blandade låtar från olika genres vars gemensamma nämnare var att dom innehöll breaks eller var kända och populära inom den tidens hiphopscen.

Du producerar själv. Vilken tycker du är den bästa och smartaste stölden som någon hiphopproducent har gjort?
– Jag vet inte om det är den absolut bästa, men A-Plus sampling av Billy Cobhams “Heather” på “93 til Infinity” är både fascinerande och grymt bra.

Det blir mer och mer sällsynt att hiphopproducenter samplar i den meningen att de baserar produktionerna helt på gamla soul, jazz- och funkinspelningar. Vad tycker du om det?
– Så länge som musiken är bra så bryr jag mig inte särskilt mycket.

Tror du den utvecklingen kommer att fortsätta inom hiphopen med produktioner som består av helt nyinspelat material eller tror du att man kommer att gå tillbaka till att adopetera andra musikers verk i framtiden?
– Att klippa isär och sätta ihop saker i nya kontexter är i grunden vad hiphop handlar om så jag tror att så länge som hiphop finns kommer sampling att finnas i olika former. Om man kommer att sampla mer eller mindre i framtiden än vad man gör nu vet jag inte.

Diplo nallade ju nyligen, eller det var väl över ett år sedan nu, The Clashs “Straight To Hell” till M.I.A:s “Paper Planes”. Är det någon annan större grupp som fortfarande väntar på att bli förvandlas till hiphop eller har man betat sig genom de mesta redan?
– Det finns säkert en oerhörd mängd oupptäckta guldkorn kvar. Även sånt som man aldrig trodde skulle kunna användas mer har ju duktiga producenter förmågan att göra bra grejer av. Just Blaze användning av “Super Freak” på “Kingdom Come”-beatet är ett bra exempel.

Om man bortser från nuet. Vilken tidsperiod föredrar du själv i musikhistorien om du får välja?
– 80-talet. Utan tvekan.

Kan du lista dina topp-3 favoritbreak?
– Nej. Men jag kan lista tre stycken samplade låtar som jag gillar väldigt mycket just nu:
The Ambassadors - “I Ain’t Got The Love”, Menahan Street Band “Make The Road by Walking”, Eddie Kendricks “If You Let Me”.

Vad lyssnar du annars mest på just nu?
– Q-Tip’s “The Renaissance”, Eliott Lipp’s “Beamrider” och “I Got Bass”.

I wrote a big article on South African rockers Blk Jks in the latest issue of Rodeo Magazine. It’s online now and you could find it here.

Blk Jks - Mzabalazo

Blk Jks - Lakeside (10 inch version)

Shirin B ser till att ingen behöver dansa hungrig på Wassup Rockers. När hon inte springer på reggae- och dancehallklubbar i Malmö driver hon International Food Club i hemstaden Göteborg.

Berätta lite om International Food Club.
– Grundtanken bakom International Food Club var att servera Indisk mat utifrån konceptet Thali. Thali innebär att man för en billig peng får äta hur mycket man vill. Min pappa som grundande klubben tillsammans med mig kallar det ”McDonalds in Paradise”. Det är viktigt att serveringen går snabbt och att det är billigt. Klassisk thali serveras på en bricka med fem skålar som alla fylls med olika rätter, sedan går de som serverar runt och fyller på den rätten som är slut. På det sättet får man mer av den rätten man tyckte mest om. Till detta får man ris, bröd, papadam, myntayoghurt, färsk lök och citron.

Hur blev du intresserad av mat från början?
– Jag har alltid varit hungrig och gillat att äta. Min pappa brukade doppa fingret i vad som helst och ge det till mig när jag var bebis bara för att se min reaktion. Sedan har min farmor levt hela sitt liv som persisk hemmafru och spenderat mycket tid i köket. I det traditionella Iran är det mycket viktiga skillz för kvinnor att ha. Samtidigt som jag har inspirerats mycket av henne har jag har lidit med henne för hon aldrig har haft något val. Mat är en viktig samlingspunkt i den persiska kulturen, det är ett sätt att mötas och visa kärlek och respekt. Jag tror att det sociologiska syftet med matstunden har fascinerat mig. Jag mår väldigt bra av att laga mat och att bjuda på den. Helst stora tillställningar och mycket mat. Jag tror att när jag märker att mina vänner uppskattar det jag lagar känns det som en win-win situation, jag blir glad av det och dom blir glada av det. Min pappa lagar också mycket mat och är grym på det, han har inspirerat mig mycket.

Du spelar själv skivor. Vilken musik passar bäst att laga mat till och varför?
– Oj. Det är en svår fråga som kräver ett långt svar, det beror på. Lagar jag långkok en regnig dag lyssnar jag nog helst på jazz - Monica Zetterlund, Chet Baker, Ella Fitzgerald, Billie Holiday och sådant eller go hiphop som Gang Starr, Common och Dead Prez. Om jag har någon vän i köket samtidigt bli det nog lugn reggae och dub: Barrington Levy, Morgan Heritage, Tenor Saw. Jag lyssnar annars mycket på P1 när jag lagar mat. Ofta blir det att jag lyssnar på någon av mina vänners album, då känns som om de är där. Ibland rusar jag fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum och spelar singlar, då har man ca tre minuter i taget på sig att var så effektiv som möjligt på, det är roligt.

Vilket kök i världen är du mest inne på för tillfället?
– Jag tänker mycket på persisk mat, läser mycket om asiatisk mat, tittar mycket på youtube på Indisk matlagning och lagar nog lite av varje. Jag snöar mer in på ingredienser. Tofu har varit hett ett tag. Det är billigt, mångsidigt och nyttigt. Jag har nära till en sjukt billig grönsakshandel så det är mycket grönsaker nu. Jag funderar mycket på hur man kan göra klassisk husmanskost lite mer vegetariskt. Typ vegetariska kåldolmar med hemmagjord brunsås på buljong av rotfrukter är sjukt gott, med hemgjord lingonsylt och potatis. Jag gillar att äta så därför gillar jag grönsaker för man kan nästan äta hur mycket som helst utan att bli sådär övermätt eller tjock. Hade man snöat in på chips, ostbågar eller pommes hade man inte kunnat äta så mycket och då är det tråkigt.

Vad skulle du rekommendera inom mat-Malmö som inte så många känner till?
– Jag vet inte riktigt vad folk känner till men det finns en jätteliten vietnames vid Södervärn, och dom brötar på med örter vilket jag älskar. Dit går jag alltid med mina göteborgare när de kommer på besök. Om jag är nere i stan brukar jag äta lunchbuffé, libanesiskt eller tai, nära saluhallen.

Är det något du saknar i restaurang-Malmö?
– Jag saknar en riktigt god vegetarisk hamburgare på Sibylla. I Göteborg har vi en sjukt god och ibland är man sugen på ett riktigt svennigt bakfyllemeal. Annars blir jag hemskt besviken när jag äter Indiskt i Malmö, verkligen katastrof, men jag har inte varit på alla Indiska dock. Sushin är lite dyr men jag är nog bortskämd. Efter ett sushikrig i Göteborg är det sjukt billigt, typ 55 kr för nio bitar inklusive soppa. Ett soppkök saknar jag med gott bröd och billig påfyllning.

Vad passar bäst att äta på en efterfest?
– Sist när komposti var här stekte jag tofu med sesamfrön och till det en yoghurtsås med chili. Det var uppskattat. I och för sig är folk inte så kräsna på fyllan så dom brukar bli glad bara någon anstränger sig lite. Rostat persiskt bröd är en klassiker, med smör och cheddar och folköl till det. Det roliga med efterfestmat är att beroende på vart man är och vad som finns i just den personens kök kan det bli vad som helst, det utmaningen gillar jag, att koka soppa på spik typ.

Slutligen. Vad blir det för mat på fredag?
– På fredag blir det persiskt. Jag ska ångkoka ris på klassiskt persiskt sätt vilket känns lite nojigt för så många. Men jag gillar utmaningar, för lätt blir ofta tråkigt. Till det ska jag göra en gryta med aubergine, lök, tomat, kikärtor, gurkmeja och saffran. Den ska lagas dagen innan så den drar till sig ordentligt och för att alla smaker skall utvecklas till max. Tillbehör är persiskt bröd, yoghurtsås med mynta och kokos. Funderar även på en sallad och såklart något sött efteråt. Under kvällens gång ska jag även gå runt med uppfriskande småsaker, detaljerna avslöjar jag helst inte.

There’s a article in Sydsvenskan today about Mastah L and Niceness in the electro/reggae/dancehall/house-duo Jamtech Foundation from Stockholm that I have written. Read it here (in Swedish).

Then you could head over to Dygnet Runt and download some of their latest work for free.

It seems like the club scene in Helsinki are doing real well at the moment with you, DJ Anonymous and The Top Billin’ guys getting props and recognition abroad. Has it always been like that without outside people knowing about it or do you feel that things are particular healthy at the moment?
– You’re not the only one with the impression things are good at the moment in Helsinki. Of course the DJ:s who’s getting recognition didn’t become good DJs overnight, rather I feel things are at a culmination point where the work put in over the years is really starting to show. A big fact not to forget is that many clubs that were really good before are now super good after having moved to their current venue Redrum (which hosts all the clubs you mentioned) that has a very nice soundsystem, nuff space to host good-sized parties and always a good and welcoming atmosphere. Being able to enjoy what you do to the max certainly does give it an extra boost of excitement.

Do you have any explanation why?
– Well, there are a few good answers to that. The DJ:s getting recognition, Anonymous, The Top Billin’ guys Dead-O on the dubstep side and many others including us, have all been working hard with music for long. Work might be a poor choice of word still since it’s more about enjoyment, more about loving it. And it’s not a 9 to 5 thing – music stays with you whenever. All the mentioned DJs also do have a love for partying – not just staying at their own circles but also checking out other things and having a good time doing it. A big change in Finnish club culture during the last few years is the amount of cutting-edge foreign DJ and artist guests. On the reggae side, you could say the amount of soundsystem guests a year is now pretty much 20-fold from what it was, say, five years ago. Of course from nothing to now is always a big leap but it’s safe enough to say there’s no exposure if nobody ever sees / hears you play.

– I have to say also the Finnish massive is very welcoming for good artist, sound and DJ guests; many big name international guests have been totally surprised about the dedication and love they get from the people. From our point of view it’s easy to see as there hasn’t been much of an offer to choose from earlier and now people are getting treated to a very good selection of guests stars but I can see how things seem very different to somebody coming from any big city where you have to constantly struggle to have yourself noticed.

– For us, the biggest break in getting international bookings has probably been recording our dances and letting people download them for free, as well as our mixes. After sharing the audio from the first visit by Supersonic from Berlin where we juggled alongside them (the vibes was wicked, one of the first proper int’l sound system visits in Finland where the crowd was really feeling it) we got soooo many requests to play at different spots in Germany. That works the other way around as well – most of the sounds we booked I heard first time on audios that were available free on dancehall forums on the web.

You’re known for a wide taste of Jamaican music with anything from lovers and foundation stuff to banging dancehall on your repertoire. At the moment – which part of the Jamaican music history do you like the most?
– That’s always a tough question. Different music for different moods, I guess. I’m very fond of late 60:s rocksteady tunes though I don’t play that style too much. I also love late 90s dancehall, early 90s lovers and the latest dancehall. And if I don’t hear a proper one drop selection when going to a dance I’ll be vex.

– For me what matters more than style is that there is an idea, a catch behind a set of tunes played. There is a big difference in just stringing tunes together and making a selection. A good selector will make me enjoy even tunes I wouldn’t listen to under normal circumstances. So maybe the part of Jamaican music I love the best is the actual soundsystem culture where everything comes together.

You’re doing the very successful club Reggae Sundays in Helsinki. Here in Öresund the Rub-a-Dub club in Copenhagen have been running for ages. What’s the thing about reggae clubs and Sundays?
– Well, I’d say the case with both Rub A Dub and our thing is that we’ve both been determined enough to do something which people think “will never work”. Getting a weekly date at a good venue can be a big challenge even in cities like Helsinki and Copenhagen where there are x amount of pubs and clubs people go to every night.

– I have to say when we first got the offer for getting the Sunday spot at Redrum I thought about Rub A Dub and how well the thing worked there. So it would be safe to say their thing gave us encouragement and inspiration to do it proper. Big big ups to Malachi. The good thing about having our own thing on Sundays is still that we are free to travel say Wednesday to Saturday to play shows elsewhere – people hardly book us on Sundays unless we are invited to Copenhagen.

What’s your favourite tunes so far this year?
– A lot of them. Some favourite one drop tunes (I’ll probably forget a few big ones cause I’m thinking more of the recent ones) have been Ziggi’s tune “Need To Tell You This” on the I Love riddim, Sweden’s very own Million Stylez’s “Everyday” which was also produced by a Swedish artist Kapten Röd (bad bad tune!). Omar Reid also had several really nice tunes this year, including “Number One” and “Story Of My Life”. Overall it seems there’s been a lot more big dancehall tunes lately still than one drop. On that side things move even more swiftly. Currently some of my favourites (some of the really big tunes at dances over here as well) are Serani’s “No Games” which gets some serious love from the girls, Busy Signal’s “Cool Baby” (at the moment Busy has soooo many good tunes) dancing tunes, like Voicemail’s “Sweep”, Elephant Man’s “Nuh Linga” and “Gully Creepa” and Ding Dong’s “Rava’s Anthem” are also getting a lot of play right now.

I’m back at Sydsvenskan thru the whole summer. Some stuff I’ve been written about recently:

Interview with Filip Wilén from Lund who runs Bud Fox and is manager for Lykke Li, Shout Out Louds among others.

Interview with RZA who release his third Bobby Digital album this week.

Interview with Jah Cure that I’m not very happy with.

Review of Low Motion Discos debut “Keep It Slow”.

Review of Hercules and Love Affair at Vega in Copenhagen.

Review of Struts great “Disco Italia”
 compilation.

Review of Lupe Fiasco at Kulturbolaget in Malmö.

Review of Jimmy Cliff at Folkets park in Malmö.

Column about The Fader and global pop music.

This months must have when it comes to albums is definately “Disco Italia”, Stevie Koteys new italo compilation on Strut. It’s one of the best compilations I heard for ages. I actually gave it 5 of 5 yesterday in Sydsvenskan.

Yesterday was Arthur Russells birthday, if he still would have been alive. Rodeo pays a tribute to him here. You could also listen to his colab with Vin Diesel(!) at Radio Rodeo which as far as I know is a exclusive.

Or at least in both DN På Stan and Sydsvenskan today.

Here you can read my interview with Ellen Allien in DN På Stan. Ellen DJs at Culture Box in Copenhagen tonight and at Esque in Stockholm tomorrow.

Here you can read my interview with Swedish soulsensation Melo who releases his debut on Raw Fusion next week and perform at Skånes Ljudpark, Inkonst in Malmo on saturday.