Oh, Baby – I Like it Raw

Pophistorien är full av grusade förhoppningar. Den amerikanska låtskrivaren och cellisten Arthur Russell slutade aldrig drömma om den perfekta poplåten.

Ytterligare lite pengar till ytterligare lite studiotid för ytterligare några pålägg och finjusteringar var det enda som fattades för den där stora hitsingeln som skulle förändra allt. Det hände förstås aldrig.

När Arthur Russell dog i aids den 4 april 1992 var ”Is It All Over My Face?” – en barnförbjuden skev discoproduktion han spelat in tillsammans med discjockeyn Steve D’Aquisto under namnet Loose Joints 1980 – det närmaste han kom ett brett erkännande.

Det har inte hindrat mängder av discoproducenter samt svenska indietrubadurer som José Gonzalez och Jens Lekman att geniförklara honom och adoptera Russell-låtar till sin repertoar.

I Jan Gradvall, Lennart Persson, Andres Lokko och Mats Olssons sex år gamla antologi ”Feber”, fortfarande en av de bästa samlingar musiktexter jag läst, droppar de över 2 000 artistnamn på de drygt 500 sidorna. Arthur Russells namn nämns inte en enda gång. Det säger en del om hur marginaliserad hans musik var innan brittiska skivbolaget Soul Jazz och amerikanska Audika 2004 samlade delar av hans material på ”The World of Arthur Russell” och ”Calling Out of Context”.

Arthur Russell framstår lätt som en karikatyr av det missförstådda geniet. I kombination med hans tidigare svåråtkomliga discoskivor har den bilden gjort att många dragit slutsatsen att musiken också är svår. Det är den sällan. Istället handlar det oftast om enkla melodier sjungna med en hypnotisk stämma som suger in lyssnaren oavsett vilka musikaliska preferenser denne har.

Om tidigare återutgivet material koncentrerat sig på Russells avantgarde-disco visar nya samlingen ”Love Is Overtaking Me” som släpptes i förra veckan upp en annan sida. De tidigare outgivna inspelningarna består till största del av akustiska läger­eldballader och sträcker sig från 1973 fram till sista levnadsåren i New York.

Samlingen är sammanställd i samarbete med Tom Lee, Arthur Russells livspartner som indirekt finansierade de egoistiska drömmarna om den perfekta poplåten under alla år.

Det är svårt att inte bli berörd när man läser Tom Lees rader i skivkonvolutet och inser att det finns människor som av lika mycket kärlek som besatthet valt att slutföra det arbete Arthur Russell själv aldrig lyckades avsluta.

Den pojkvän Tom Lee höll fast vid så troget att han inte ens nu, sexton år efter Arthurs Russells död släppt taget, var nämligen allt annat än änglalik som partner. Han använde Toms alla pengar till att köpa inspelningskassetter och sysslade med notoriska otrohetsförsök gentemot andra musiker trots att han var den fulaste killen i hela New York.

Ändå värmer sig Tom Lee fortfarande med att lyssna på sin expojkväns inspelade sånger.

Det räcker med att trycka på play för att förstå varför.

Tidigare publicerat i Sydsvenskan. Arthur Russell dokumentären “Wild Combination” släpptes på DVD i veckan. På fredag visas den på filmfestivalen CPH:DOX i Köpenhamn