Oh, Baby – I Like it Raw

När jag gick på högstadiet minns jag några i nian som muttrade om att det var tråkigt att det var så ungt på discot. Att de som gick i åttan och sjuan också blev insläppta.

Att Sydsvenskan har en av mediasveriges högsta medelåldrar är ingen hemlighet. Det faller sig ganska naturligt när antalet stora tidningsskrapor i regionen är så pass lätträknade. Därför blir det lite komiskt när deras yngre alibin, de få som ännu inte fyllt trettiofem, börjar bitcha om att deras fyra-fem år yngre medmänniskor på dansgolvet inte kan sköta sig. De är inte där för musiken, knuffas och stökas (jag tror det var någon som skrek också så att man inte kunde höra musiken. Sen hånglade de öppet på dansgolvet. Skäms!)

Jag vet inte om det är arbetsmiljön som påverkat och tvingat fram en lillgammal positionering. Men är det inte rätt självklart att ställen med en kapacitet närmare tusen personer kommer att locka till sig en hel del människor som inte kommer känna igen alla låtar, som inte vet vad bandet eller artisten heter, eller till och med inte vet vilken klubb de är på? Det krävs för att fylla lokalen. Att generellt tillskriva dessa människor egenskaper och gemensamma drag som att de skulle tillhöra en viss åldergrupp är befängt.

Om ni bara vill ligga med likasinnade så gå till en mindre klubb, hoppa till pop i Retros källare eller på någon hemmafest. Ställ er inte på Möllevångens största finlandsfärjor och beklaga er över att publiken inte har koll. Ni framstår bara som jättefåniga.

Det var Malmös yngre partypublik som i våras fick fart på en klubbscen som höll på att självdö. Att börja exkludera delar av den publiken när vinden blåser skönt i nacken är i ett längre perspektiv samma sak som att skjuta sig själv i skallen. Jag tänker inte hindra någon som vill göra det. Men jag tänker heller inte vara den som torkar bort utblåst kladd från tapeterna.

Max skriver bra här.